Förslaget om fängelsestraff för dem som tvingar barn att gifta sig kommer inte en dag för tidigt. Men det är inte tillräckligt. För att få bukt med barnäktenskapen måste det också finnas en vilja och en beslutsamhet.
Barnäktenskap är en mycket otrevlig sedvänja. Det innebär att barn tvingas växa upp i en verklighet av psykisk påverkan, fysiskt tvång och vad som i praktiken bör ses som sexuella övergrepp. Seden förvägrar unga människor, oftast flickor, rätten att själva forma sina liv och relationer.
Tyvärr är det en mycket utbredd verklighet. Det som föranledde utredningen om barnäktenskap var en undersökning som Ungdomsstyrelsen gjorde för några år sedan. Där uppskattades att 70 000 personer mellan 16 och 25 år inte fick välja vem de skulle gifta sig med. Det är fem procent av Sveriges unga.
När nyheten om lagförslaget kom ringde Sveriges radio upp islamologen Jan Hjärpe för en kommentar. Men barngifte är inte specifikt för Islam. Det förekommer inom flera religioner och kulturella minoriteter. Även bland romer som ju funnits i Sverige i flera hundra år.
Förnuftsargument och vädjanden till det moraliska samvetet har inte fått bort sedvänjan. De grupper som tillämpar barngifte gör det inte därför att de skulle vara omedvetna om att det anses fel enligt svenska normer. En strängare lag behövs, men den är i sig inte tillräcklig.
För att komma till rätta med problemet måste en attitydförändring ske bland dem som arbetar med barn och ungdomar i riskgrupperna. Sedvänjorna kan inte brytas om inte benägenheten att utreda och anmäla misstänkta barnäktenskap ökar.
Folkpartisten Jenny Sonesson skrev i september 2010 i Svenska Dagbladet och berättade om sina personliga erfarenheter från ett socialkontor i Malmö. När man där upptäckte att en 14-årig flicka hölls från skolan därför att hon blivit bortgift gjorde man ingenting. Flickan var nämligen av romsk bakgrund. När Sonesson berättade om sina misstankar kommenterade de luttrade socialtjänstemännen lakoniskt att "alla vet ju hur zigenarna är".
Ett sådant resonemang är ett uttryck för de multikulturella idéer som varit rådande i Sverige under några decennier. I praktiken innebär det att svenska myndigheter värderar barns rättigheter olika beroende på vilken etnicitet deras föräldrar har.
De multikulturella idéerna måste ersättas med en idé om medborgerlig jämlikhet. En flicka som till exempel har romska föräldrar ska ha samma rätt till skydd mot övergrepp som en flicka vars föräldrar är etniska svenskar. Fru Justitia klär dock som bekant bäst i ögonbindel.
Uppdaterade lagar och mer proportionella straff är goda redskap i kampen mot barnäktenskap. Men ytterst kommer det att handla det om politisk vilja. Vill vi att alla som växer upp i Sverige ska få styra över sina livsval och sin sexualitet, då måste vi våga spotta i nävarna och ta tag i problemet.