Nouvelle France med Sarkozy
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Då hade fransmän sedan 1603 bott i nuvarande Nova Scotia.
Tyvärr, för Frankrike, slutade dess imperiebygge i Nordamerika 200 år senare lite futtigt med att kejsar Napoleon till vrakpris sålde Nouvelle (New) Orleans och Louisiana, mycket större då än nu, till USA.
I dessa dagar talas det inom och utom landet mycket om Frankrikes behov av förnyelse. Men ett nytt Frankrike har redan funnits, och försvunnit. Nouvelle France var namnet på hela området mellan de brittiska kolonierna på Atlantkusten och de spanska besittningarna i sydväst.
Ju mer det förändras, ju mer förblir det samma sak, som fransmännen säger. Nouvelle France är borta. Frankrike har sedan länge försonats med sina gamla fiender i Europa. Men olika parter förblir man. Och med det USA som Frankrike faktiskt stod fadder för och aldrig varit i krig med förblir relationen komplicerad.
Så är det även för Nicolas Sarkozy, fransk president från 17 maj. Kritikerna hemma tycker att han gillar USA för mycket. Nu säger han att Frankrike alltid kommer att stå på USA:s sida. Men det blir inte fråga om "underkastelse".
Den 10 och 17 juni väljer Frankrike en ny nationalförsamling. Erfarenheten och prognoserna tyder på att Sarkozys parti vinner. Men inte ens då kan man vara helt säker på att dennes tydliga seger i presidentvalet, med 53 mot 47 procent för socialisternas Segolene Royal, också innebär den kraft för förändring som varit valets huvudtema.
Ty ännu har inte "la rue", gatan, sagt sitt.
Frankrike har val i två omgångar. Först är alla kandidater med, sedan bara de två främsta. Den faktiska mångfalden har därmed kunnat ge samling och regeringsduglighet. Det har fungerat bra.
Men i Frankrike talas om en tredje valomgång: på "la rue" gatan.
Utomparlamentariska protester, mer eller mindre våldsamma och organiserade, har gång på gång påverkat förslag regeringar lagt och haft majoritet för i nationalförsamlingen. Särskilt på områdena skola och arbetsmarknad, där Frankrike har erkänt stora problem att hävda sig, har det varit svårt att förändra.
De som tyckt sig ha något att förlora på förändring har ofta varit starkast.
Royal utmanade på sin kant genom att uttrycka beundran för brittiske Tony Blairs jobbskapande politik och säga att militären borde kunna uppfostra ungdomskravallister, men onekligen har Sarkozy har ett starkare mandat för förändring än hon skulle ha haft. Även om också han för att vinna valet ansåg sig tvungen att sockra sitt budskap.
Ännu för ett halvår sedan talade Sarkozy om att Frankrike behövde en "rupture", brytning, arbeta mera och betala för den service som förväntas av staten.
Det franska folket lärt sig om Sarkozy, om hans energi och uthållighet, tyder på att han har både vilja och förmåga att röra om i la casserole.
Men det Sarkozy säger så vackert om att minska klyftorna i det franska samhället och i världen, det sade även Jacques Chirac när han sökte och vann presidentposten 1995.
Och allt det som nu sägs positivt om Sarkozys personlighet, hans vilja och energi, men också negativt, om hur han varit redo att gå över lik för att nå makten - det är vad som tidigare sagts om Chirac, alltifrån dennes debut på den politiska 60-talsscenen.
Chirac har överlag dåliga recensioner, eftersom han inte nådde de mål han själv satte upp. Kanske går det bättre för Sarkozy att förändra. Ett gott omen kan vara att han vann i sitt första försök att bli president. Chirac behövde tre.