Nu är det dags för en ny försvarsdoktrin
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För moderatledaren Fredrik Reinfeldt är det en prestigeförlust som måste kännas, det är det inte tu tal om. Speciellt som Odenberg hörde till hans förtrogna vid tiden för tillträdet som partiordförande. Men det är ändå inte det som är det viktiga i allt detta. Det viktiga är vad som händer med det svenska försvaret.
Odenberg hade integritet nog att göra vad den dåvarande socialdemokratiske försvarsministern Björn von Sydow borde ha gjort redan 1996 då han blev rejält överkörd i budgetförhandlingarna: förklarat att det skedda är oacceptabelt och att han inte kan ta ansvar för fortsättningen. Från och med von Sydow och framåt har det aldrig suttit någon vidare kraftfull person som försvarsminister av den enkla anledningen att man inte vill ha någon där som ställer till problem för finansdepartementet.
Men Odenberg hade alltså sinnesstyrka, och det hedrar honom. Nu tar handelsminister Sten Tolgfors över, men enligt uppgift i väntan på något mer permanent. Då blir frågan: vågar man sätta någon som tar egentlig strid för försvaret eller kommer det att bli någon som undergivet fogar sig i rollen som likbärare?
Man kan vända på frågan: om nu uppdraget är att gå till historien som den som slutligen nedgjorde de sista resterna av svensk försvarsförmåga, vem accepterar en sådan post? Det är ju inte direkt någon inbjudande platsannons som i realiteten har offentliggjorts.
Det förnuftiga svaret kan bara bli ett: Den politiska agendan måste förändras. De borgerliga partierna måste svälja stoltheten och besinna sig. Försvaret är ingen besparingspost utan tvärtom ett nödvändigt restaureringsprojekt, precis som skolan var innan Jan Björklund blev skolminister. Ingen politisk gest vore mer respektingivande än att man deklarerade att man ändrat sig och att det är dags att utforma en ny försvarsdoktrin för Sverige. En som är anpassad efter verkligheten och inte efter ekonomiska åtstramningsbehov.
Ingen samhällsinstitution kan vara totalt fredad från besparingar, och så inte heller försvaret. Men en del institutioner kan heller inte existera endast i kraft av att vara besparingsobjekt. Och särskilt inte statens kärnfunktioner. Nu eller aldrig, i dagar av högkonjunktur och god ekonomisk politik, är det läge att vända på utvecklingen och reparera misstagen man gjort. Försvaret måste åter få tillåtas kosta. Historiens dom kan bli hård över dem som i dag har chansen om de inte tar den.