När valsedlarna väl hade räknats på valnatten stod det klart att trenden var bruten. Från och med 1994 har gotlänningarna bytt majoritet efter varje val. Det har mestadels handlat om missnöje i en eller annat fråga. Den här gången kan man förvisso spåra ett missnöje i Socialdemokraternas tre tappade mandat, det sista för övrigt med mycket liten marginal till Miljöpartiet. Men majoriteten höll ställningarna. Vänstern och miljöpartiet tog varsitt mandat och ingen tvivlar väl på att Feministiskt initiativ med sin enda plats har sympatierna till vänster. Gotlänningarna var helt enkelt mer nöjda, eller mindre missnöjda, med den politiska ledningen än de varit på tjugofyra år. Den så förtalade skattehöjningen har uppenbarligen inte spelat någon roll; tillräckligt många gotlänningar är beredda att betala priset för bra välfärd och skola.
En svala gör ingen sommar och ett mandat ger inget inflytande om det inte kan användas för att stjälpa en majoritet. Någon sådan situation finns inte för Feministiskt initiativ i gotländsk politik idag. Men en post i den högsta beslutande församlingen kan rätt hanterad ge vinster på annat sätt. Vi som var med 1979 minns hur Torsten Daun använde sin enda fullmäktigeplats för dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna till opinionsbildning som starkt bidrog till att ge partiet fyra mandat i nästa val.
I den mångåriga striden mellan Centern och Moderaterna tog Moderaterna hem första ronden, riksdagsmandatet, medan Centern fick revansch genom att ta tillbaka positionen som största borgerliga parti i regionen. Jag har länge väntat att Centern tydligt skulle utmana Gustaf Hoffstedt om den andra platsen på riksdagshusets Gotlandsbänk.
När man nu gjorde ett hyfsat bra val regionalt och dessutom lyckades åstadkomma en bra uppryckning i slutfasen på riksplanet hade en sådan satsning faktiskt kunnat gå hem. Det hade varit bra med en borgerlig företrädare med tydligare Gotlandsprofil än den senaste mandatperioden.
Fast det hade nog krävt en mer taggad Nypelius än den hygglige Stefan i topp på listan. Hon lär i stället få den eftertraktade rollen som oppositionsråd. Det har varit en ständig källa till frustration hos Centern de senaste fyra åren att inte ha någon heltidspolitiker i det traditionellt starka C-fäste som Gotland varit.
Om de rödgröna sammantaget höll sina siffror fick de båda återstående gotländska allianspartierna lämna tre platser till Sverigedemokraterna. Folkpartiet har som bekant lämnat alliansen och satsade den här gången rejält med nya idéer och personer och flera stora, textrika bilagor till hushållen. Det måste vara en besvikelse att det inte gav bättre resultat än samma antal mandat som förra perioden. Med ett något yngre och mer jämställt lag kanske det hade gått bättre.
Sverigedemokraterna ökade i alla landets kommuner utom fyra. Det är ett moln som hänger tungt över det här valresultatet. Nu återstår att se vad partiet har för förslag för Gotlands framtid. Jag skulle inte bli förvånad om det blir tämligen tyst. Inte heller om det kommer att stå tomma stolar vid de sammanträdesbord partiet nu får tillträde till, åtminstone i styrelsen och de stora nämnderna.
Enligt förstanamnet Kaj Lundmark blir den främsta uppgiften de närmaste åren att ragga människor som vill ställa upp på partiets politik, hur den nu ser ut.