Nu borde det väl vara slutstrejkat

Politik2008-05-12 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Den 20 december 1938 är ett historiskt datum arbetsmarknadspolitiskt. Det var då som Saltsjöbadsavtalet mellan LO och dåvarande Saf träffades och parterna därigenom kom att för de kommande 70 åren reglera arbetsmarknadens parters agerande vid samhällsfarliga konflikter. Nu skall avtalet omförhandlas. LO, PTK och Svenskt näringsliv har satt sig förhandlingsbordet.
Utgångspunkterna för parterna är olika. LO vill stärka anställningsskyddet och få till stånd en ny rehabiliteringsförsäkring. Motståndssidan vill diskutera konfliktreglerna och anställningsskyddet. Wanja Lundby-Wedin har dock på LO:s hemsida deklarerat att LO inte är berett att förhandla om den grundlagsstadgade konflikträtten. I en tid då sedan länge planerade operationer ställs in över hela landet på grund av den pågående vårdkonflikten känns det ytterst angeläget att konfliktreglerna ses över, Lundby-Wedins uttalade till trots.

Det må vara progressivt och måhända även provokativt men det är min bestämda uppfattning att strejk är ett gammalmodigt och förlegat sätt att hantera en konflikt. Ohjälpligt gör jag jämförelsen med ett litet barn som lägger sig ner på golvet i affären och skriker och slåss för att pappa inte uppfyller den senaste önskan. Till skillnad från det lilla barnet, som måhända inte har andra uttryckssätt att tillgå och vars handlande inte får större konsekvenser än att det medför ett visst obehag för ljudkänsliga personer i dess närhet, har arbetstagarorganisationerna andra alternativ sig till buds och deras agerande får betydligt allvarligare konsekvenser.
Den aktuella vårdkonflikten är ett lysande exempel. I skrivandets stund är 7 500 medlemmar i Vårdförbundet uttagna i strejk, varav majoriteten av dem är sjuksköterskor. Strejk har medfört allvarliga konsekvenser för sjukvården men omplacering av patienter samt inställda och uppskjutna operationer som några exempel. Det skall inte påstås att strejken inte får följder för patienterna eller vården i stort. Följder som är direkt kännbara inte bara för samhället utan även för enskilda individer och deras livskvalitet. Detta är ur ett samhällsperspektiv oacceptabelt.
Låt mig så klargöra, jag påstår inte att sjuksköterskorna inte är värda en löneförhöjning eller att deras arbete inte är viktigt. Men detta handlar inte om deras rätt att strejka specifikt, utan om strejk som ett konfliktmedel. Vad jag i det avseendet vill ha sagt är att det pris som samhället, och i detta fall även de enskilda individer som drabbade av inställda operationer mer eller mindre blir tvångsanslutna till sjuksköterskornas kamp, får betala är för högt.

Strejk som konfliktvapen var berättigat under de förhållanden som rådde på arbetsmarknaden under förra decenniets början, när det inte fanns någon dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare, fackliga organisationer eller traditioner av ett fungerande tvåpartsförhållande på arbetsmarknaden. Idag ser förhållandena annorlunda ut. Således borde även konflikträtten anpassas därefter. Sannolikt är det en utopi att tro att det inom en överskådlig framtid skulle vara slutstrejkat men jag hoppas att, trots Lundby-Wedins franka ställningsstagande i frågan, konfliktreglerna i vart fall får en grundlig översyn och där man tar hänsyn inte bara till arbetstagarens rätt utan även arbetsgivarens och samhällets. Att lägga sig ner på marken och skrika för att man inte får som man vill är inte ett modernt och konstruktivt sätt att hantera en konflikt.