Nu har forntiden kommit på modet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Sommaren är utgrävningarnas säsong. Nya pusselbitar i den spännande bild som är äldre svensk historia tas upp ur jorden för varje år. Bilden blir lite, lite klarare och bara mer fascinerande.
Ända sedan striden om Svearikets vagga inleddes på åttiotalet har Sveriges fornhistoria varit en allmän angelägenhet och inte bara ett ämne för de akademiska seminarierummen. Amatörforskare över hela landet har till riksantikvarieämbetets glädje och förfäran om vartannat ansträngt sig för att fylla de otaliga kunskapsluckorna kring gravar och stenar, och i de utgrävningar arkeologer företar ser man ofta "vanliga" frivilliga som hjälper till, enbart för det höga nöjet.
Det folkliga intresset är enormt. Nya fornbyar och vikingateman planeras hela tiden runt om i Sverige, och tillströmningen av besökare är given.
Trots detta är de allmänna medlen som går till arkeologin försvinnande små. Nykläckta studenter i arkeologi går ofta rakt ut i arbetslöshet. Verksamma arkeologer har bara resurser att närmast bokstavligen skrapa på ytan av den fyndmassa som fortfarande ligger i jorden.
Här finns ett rejält glapp mellan det officiella och det lokalt levande Sverige. På den kulturpolitiska dagordningen är svensk forntid förpassad till de yttre marginalerna, men bland folks verklighet är det en värld som inspirerar och förtrollar så till den milda grad att engagemanget äter upp rejäla bitar av semesterkakan, och mer därtill av fri tid över huvud taget.
Statsmakten delar inte denna entusiasm, det är uppenbart. Den färska debatten kring Riksantikvarieämbetets beslut att nedmontera forskningen kring Sveriges runstenar bär syn för sägen.
Staten drar in resurser när den borde göra tvärtom. Detta är tider då gifter i markerna bryter ned fornfynd på ett sätt som inte skådats tidigare i historien. Om något är detta tillfälle för en bred räddningsaktion från kulturdepartementets sida; ett rejält tillskott av medel i syfte att gräva ut de områden man vet är historiska men där man fått avstå på grund av prioriteringar.
Det vore inte bara en kulturell välgärning, det vore också ett tillfälle för kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att visa att hon har intressen som står i närmare samklang med vad väljarna tycker än frågan om könskvotering i teateruppsättningar.