LEDARE: Nu kammar miljöpartiet till sig

För de flesta partier brukar kongresser och stämmor vara av godo eftersom uppmärksamheten i medierna brukar ge skjuts i opinionen. För miljöpartiet är det tvärtom. Då ges svenska folket en inblick i de miljöpartistiska gräsrötternas uttryck och föreställningsvärld. Det är ingen bild något parti med självbevarelsedrift vill visa upp för väljarna. För några år sedan gick det så långt att språkröret Peter Eriksson själv tog upp detta problem i ett internt dokument.

Men på fredag startar miljöpartiets kongress i Östersund. Och till och med för den genomsnittlige miljöpartisten måste det kännas att det är mer allvar nu. Nu hägrar för första gången sedan partiet bildades riktig regeringsmakt. Socialdemokraterna har ambitionen att bilda koalitionsregering och miljöpartiets ledning likaså. Nu gäller det att forma leden så att alternativet blir trovärdigt för väljarna inför 2010 års val.
Den stora knäckfrågan gäller EU-medlemskapet, där mycket av miljöpartiets självförståelse har investerats i ett tydligt nej och krav på utträde. Därför är den undersökning som gjorts av Dagen Nyheter faktiskt ganska uppseendeväckande. Enligt en rundringning (som i och för sig inte gav heltäckande svarsfrekvens) uppgav 53 procent av ombuden till kongressen att de är beredda att slopa kravet på EU-utträde. Endast 34 procent vill stå fast vid kravet.

Miljöpartiet kommer alltså med all sannolikhet kasta bort detta politiska ok under kongressen i akt och mening att göra sig salongsfähiga nog för Rosenbad. För partiet är detta förstås av godo. Om man är politisk realist vill säga. För idealisterna i partiet är det en annan historia.
Miljöpartiets vandring följer ett klassiskt politiskt mönster. Från att ha startat som ett parti i opposition mot det rådande politiska klimatet har man successivt, i takt med att man stegvis fått tillträde till de beslutande församlingarna, kommit att bli en del av det etablissemang man svurit att bekämpa. Nu, inför det sista stora steget innan man hoppas nå den högsta politiska maktens säten, då offrar man symboliskt nog också den största identitetsmarkören.
Liknelsen kan göras med kristdemokraterna, som även de startade i trotsig opposition men bit för bit kastade av sig de politiska delar som ansågs ligga allt för långt utanför de ramar som samhällseliten ansåg godtagbara. Nu är de ett regeringsparti vilket som helst.

Så fungerar det, helt enkelt. Offentligheten är politiskt socialiserande; de partier som vill verka i den blir automatiskt modererade med tiden.
På ett sätt är det förstås bra att det är så. Men någonstans är det rätt tråkigt också.

Ledare: Nu kammar miljöpartiet till sig