I sitt jultal påminde kung Carl Gustaf om att vi 2014 kan fira att Sverige då haft förmånen att få uppleva fred i 200 år.
Men halvvägs hände något som världen lär dra sig till minnes mer än den tur Sverige haft – att första världskriget bröt ut 28 juli 1914.
1914 markerade slutet på det långa 1800-talet och inledningen till det korta 1900-talet. Beteckningarna förknippas med britten Eric Hobsbawm. Han skrev om tiden från franska revolutionen 1789 till Sovjetunionens upplösning 1991.
Det långa 1800-talet var en tid av mycket våld, men samtidigt präglad av tro på mänsklighetens framsteg på alla områden, inklusive förmågan att lösa politiska konflikter på fredlig väg. Markerat av invigningen 1913 av fredspalatset i Haag, dit världens länder kunde hänskjuta sina tvister.
Det korta 1900-talets historia blev för Europas del en följd av de ödesdigra besluten sommaren 1914. Vi fick Stalin och Hitler och, när den senare besegrats, kalla kriget med hot om kärnvapenutplåning vilande över jordklotet.
Rysslands president Putin har kallat Sovjets upplösning år 1991 för 1900-talets största geopolitiska katastrof, men de flesta andra är nog tacksamma för att det året satte punkt för det Hobsbawn kallade extremernas tid.
Men extremism är det ju inte heller nu ont om, i människors levnadsvillkor och åsikter om hur världen bör styras.
Och frågan som diskuteras i det oändliga är om vi blivit så mycket klokare än de ledare var som förde Europa i krig 1914.
Mordet på Österrike-Ungerns tronföljare i Sarajevo 28 juni 1914 utlöste en kedjereaktion. Sansade krafter förmådde inte stå emot tidens grasserande nationalism. I Tyskland fanns en känsla av att omgivningen sökte hindra landets tillgång till en ”en plats i solen”.
Tyskland då skulle vara Kina nu. Kinas moderna historia handlar om att på olika sätt återta den plats man tycker rätteligen tillkommer landet. Det sker, likt Kaiserns Tyskland, genom ekonomisk utveckling och handel. Men tyvärr även genom primitiva krav på inflytande över andra länder och territoriella anspråk.
Västvärlden lärde sig läxan av två storkrig och byggde efter 1945 upp en ordning som kunde inkludera de tidigare fienderna Tyskland och Japan, och sedan öppna sig även för Peking och Moskva. Men där verkar man nu hellre plocka frukterna av vad andra åstadkommit än själv bidra till en värld av både fred och frihet.