Debatten som följer när regeringen har lämnat sin vårproposition begränsas lätt till staplade siffror och budgetteknik. Dessutom är förslagen ofta kända redan, åtminstone de större. De har presenterats vid pressträffar, vridits och vänts på i TV-studior och debattartiklar och skärskådats av kommentatorer.
Med de förutsättningarna blev gårdagen ändå en informativ sammanfattning av alliansens åtta år vid makten.
Sverige drabbades för sex år sedan av en djup internationell kris. Vi klarade oss ändå väl i jämförelse med många andra europeiska länder. Det finns flera skäl till det. Vår industri- och handelsstruktur har bara delvis drabbats och vi slapp de extraeffekter som ett deltagande i eurozonen hade medfört. Det ekonomiska ramverk som byggdes upp under förra regeringen gav oss ett stabilare utgångsläge och besparade oss panikinsatser. Genom det bättre utgångsläget slapp vi den här gången också angrepp riktade direkt mot den svenska kronan.
Men krisen medförde arbetslöshet. Det hade den gjort oavsett regering. Arbetslöshetskurvan visar en tydlig topp och sysselsättningskurvan en motsvarande dal för tiden efter krisen. Det besvärande för Alliansen är att när kurvorna planar ut gör de det på en annan nivå än före krisen. Arbetslösheten är högre än 2006, sysselsättningsgraden lägre. Och det var just jobb den här regeringen skulle vara så bra på, en halv miljon talades till och med om 2006.
Med en S-ledd regering hade åtgärderna varit annorlunda. De hade inte innehållit skattesänkningar på 134 miljarder till alla som har jobb men med stor sannolikhet riktade satsningar för arbete åt flera. Utbildningsmöjligheterna hade varit bättre och arbetslöshetsförsäkringen hade inte slagits sönder. Så mycket mer kan vi inte veta. Inte resultatet heller. Det vi kan utgå från är läget idag.
De partier som inte ingår i regeringen har ännu inte redovisat sina motförslag, bland annat för att de inte har tillgång till utredningsapparaten i regeringskansliet och därför behöver förlita sig på regeringens siffror i underlagsmaterialet.
Några av regeringens förslag kommer säkert att vinna gillande från olika håll. Landsbygdsprogram och utbildningsinsatser kommer att tas emot väl fast ingen kan begripa varför flera skolsatsningarna måste vänta till i höst.
Och Per Bolund (MP) satte fingret på en öm punkt när han ett par veckor efter senaste klimatrapporten frågade efter miljöinsatser.