Ny demokratis återkomst?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För drygt ett år sedan skrev en av Aftonbladets krönikörer att mycket av det som ny demokrati skrattades ut för 1991, det har folkpartiet genomfört eller åtminstone öppet propagerat för idag.
När jag först läste krönikan tänkte jag att det inte var möjligt, men jo, visst är det det. Folkpartiets idéer uppvisar allt fler likheter med ny demokratis.
Mer hotade grupper döljs
Om vi lämnar det främlingsfientliga flirtandet därhän, ser vi ändå tydliga exempel på att folkpartiet tassar i ny demokratis fotspår.
Den senaste "briljanta" idén rör de så kallade svenskfinnarna, som folkpartiet nu har valt att fokusera på som en behövande grupp att understödja mer kraftfullt än idag.
Jag känner, det bör tilläggas, all upptänklig respekt för svenskfinnarna.
Men i jämförelse med allt det lidande som vi varje dag får se prov på runt om i världen förefaller framhävandet av svenskfinnarna som hjälpbehövande, som oerhört cyniskt gentemot andra betydligt mer hotade grupper.
Taktiken är dock ingalunda ny. Den användes även 1991, då av ny demokrati. De valde att istället för att se sig om var i världen hjälp mest behövdes, så valde de att fokusera enormt mycket krut på den baltiska frigörelsen.
Självfallet ser jag en mängd skäl till att Sverige skulle understödja den baltiska frigörelsen och stötta återuppbyggnaden i området, vilket vi också gjorde.
Emellertid gick ny demokrati så långt som att föreslå att halva den svenska biståndsbudgeten skulle gå till Baltikum. Medan övriga hjälpbehövande områden i världen, oftast med ännu större hjälpbehov, skulle få slåss om den återstående halvan.
Ny demokrati fick ett relativt starkt stöd för den idén bland grupper som var mindre välvilligt inställda till såväl invandring generellt, som individer från utomeuropeiska områden.
Lyfter fram brödrafolken
Genom att spela på en princip om brödrafolk och grannländer försökte ny demokrati beröva tredje världen en del av det som dessvärre fortfarande idag är något av dess livsnerv, biståndet.
De ville istället sända halva biståndsbudgeten till Baltikum, vilket sannolikt kändes mer naturligt och hemtamt för de populistiska herrarna Karlsson och Wachtmeister.
Folkpartiets förslag är inte fullt lika cyniskt och illaluktande, men jag får ändå känslan av att partiet i grund och botten inte brinner av någon äkta iver för att skydda svenskfinnarna.
Det handlar helt enkelt om att spela på strängar om brödrafolk och grannländers utsända.
För mig ter det sig brutalt att i de ögonblick då delar av Mellanöstern står i brand och människor fruktar för sina liv, samtidigt med kraft utgjuta sig om svenskfinnarnas utsatta ställning.
Missförstå mig inte, den frågan har också dignitet, men den är också delvis löst eftersom finskan redan idag har minoritetsspråkstatus.
Det innebär att du som finskspråkig i Sverige kan få en hel del service och annan samhällelig assistans på ditt modersmål.
Att som folkpartiet gör, ta fokus från hjälpbehövande i andra delar av världen - till exempel i Mellanöstern, för att fokusera på grupper i vår omedelbara närhet, är en cynisk metod - och som sagt, väl beprövad.
Jag tror på den gränslösa solidariteten, där hjälpen riktas dit den bäst behövs, utan underliggande favorisering av mer närliggande grupper.
Folkpartiet kopierar
Dock är folkpartiet ändå sin, sedan en tid tillbaka, bekanta profil trogen - där starka utspel görs mot små problemområden, för att på så vis undvika strålkastarljus på mer besvärliga frågor.
1991 kom ny demokrati in i den svenska riksdagen med hjälp av jippon och populistisk retorik. Folkpartiets strategi är lite annorlunda, men mönstret för hjärtefrågor tycks vara det detsamma.
Ny demokratis era var kort men obehaglig, om du vill inte vill se deras unkna idéer spöka i maktens korridorer - rösta rött den 17 september!