Med tanke på Socialdemokratins kris borde det vara läge att göra en Tony Blair eller en Fredrik Reinfeldt.
Det är läge för en så kallad "make-over", en grundläggande förnyelse av partiet för att anpassa sig till samtiden.
Man bör komma ihåg att Nya Moderaternas framgångar inte hade varit möjliga utan partiets förnedrande dåliga resultat 2002. Ett valresultat på 15 procent gjorde att de flesta moderater insåg vikten av förändring. Då Bo Lundgren, som kanske en smula oförtjänt fått bära hundhuvudet hade avgått, fick hans efterträdare partimedlemmarnas fulla mandat att förändra.
Om Moderaterna gjort ett halvtaskigt val 2002 hade kanske Göran Persson ännu suttit vid makten. Fredrik Reinfeldt förändrade partiets politik så att det passade samtiden. Bara en kris kunde ge honom den möjligheten.
Teoretiskt vore det fullt möjligt för Socialdemokraterna att genomföra en förnyelse.
Problemet är att deras gräsrötter inte verkar vilja.
De många socialdemokratiska röster som just nu hörs i media har ett helt annat ledarideal än förnyaren. De vill snarare ha någon som ställer saker och ting till rätta. En ledare som förmår vrida klockan tillbaka och återupprätta den sanna socialdemokratin. Det är som att de sörjer det försvunna Sverige med trångboddhet, brukspatroner och klassindelning.
Håkan Juholt försökte gå dessa gräsrötter till mötes.
Han gjorde sig till åtlöje när han stod i talarstolen och darrade av vrede över relativ barnfattigdom, eller när han skrev kulturartiklar där det moderna Sverige framställdes som ett 1800-talssamhälle.
Opinionen köpte inte Juholts budskap, de skrattade åt det. De genomskådade att retoriken inte ens försökte beskriva deras verklighet, utan endast siktade till att tillfredsställa bittra gräsrötters förstelnade självbild.
Om Socialdemokraterna ska överleva som politiskt alternativ måste de förändras med sin samtid. Om de tittar tillbaka på sina guldår kommer de finna att partiet inte var så statiskt som de föreställer sig.
När Per Albin talade om att bygga ett folkhem, var det något som skulle ske inom ramen för jordbrukssamhället. Men efter kriget bytte man fot och ledde i stället en urbaniseringsvåg i form av miljonprojektet och rationaliseringspolitiken.
Egnahemsrörelsen på 30-talet omfamnade en mycket traditionell kvinno- och familjesyn. Trettio år senare skulle kvinnan till fabriken, och barnen in på dagis.
Efter andra världskriget hyllade Socialdemokraterna det amerikanska. 1969 gick man i protesttåg tillsammans med Nordvietnams ambassadör.
Det finns helt enkelt ingen sann socialdemokrati att återvända till.
När Socialdemokraterna fungerade som bäst var de en politisk rörelse i ständig förändring. Man anpassade sig efter omvärlden, och lyssnade till folket.
Det är vad man borde göra nu också.
Inget parti kan leva på sin historia.