KRÖNIKA
Till sist kom äntligen våren! Vi kör nu sista veckan med vårbruk på gården, korn och sockerbetor ska i jorden. Vi vet inte än hur höstgrödorna klarat de sista bistra månaderna, vårvintern har tagit särskilt hårt på höstrapsen i år.
I min förra krönika skrev jag om hästköttskandalen och ursprungsmärkning. Ämnet är värt att ta upp igen, eftersom det ännu är aktuellt. Landsbygdsminister Erlandsson har nu äntligen ändrat ståndpunkt i frågan om ursprungsmärkning! Det har tagit lång tid, och det behövdes en stor skandal, men nu hoppas jag ursprungsmärkningen blir verklighet. Samtidigt är det viktigt att förslaget om ursprungsmärkning kommer att omfatta så många produkter som möjligt. De flesta konsumenter tycker att varans ursprung är bland de viktigaste faktorerna när de väljer mat. Och intresset för vad vi äter har ökat efter alla avslöjanden om matfusk. Men bristen på information gör det svårt för konsumenterna att göra aktiva val. Här kan en ursprungsmärkning göra stor nytta.
Men ursprungsmärkning är inte det enda som behövs. Handeln har ett mycket stort ansvar för den utveckling som varit och hur det blir framåt. Handelns makt i värdekedjan har ökat, och därmed ansvaret. Livsmedelsindustrins kraftiga förändring i Sverige leder till att vi bönder måste hitta nya vägar till kunden. Kanske är tiden mogen för nya samarbeten och initiativ mellan bonden och handeln?
I fredags kunde vi läsa i tidningen Land Lantbruk att Dafgårds städat bland sina leverantörer. Före skandalen vägde priset tyngre för Dafgårds inköpsbeslut. Företagets vd Magnus Dafgård berättar för Land Lantbruk om varför man nu har ändrat sig.
”Det visade sig att det inte gick att lita på ett av de mindre företagen. Det fanns många mellanhänder som vi inte kände till. Vi tyckte att det var en bra idé att ställa de stora väletablerade slakterierna med lite högre priser mot de mindre styckarna. Så därför arbetar vi bara med de helintegrerade i fortsättningen. Vi vill att slakt och styckning ska vara i samma företag, gärna i samma lokaler.”
Dafgårds och Findus är båda exempel på att inte ens livsmedelsindustrin vet var köttet i färdigmaten kommer ifrån. Det forslas kors och tvärs mellan olika länder i Europa. Varför kan man undra? Och hur kan köttet bli billigare av fler mellanhänder? Svaret är prispress och fusk. Sen Sverige gick med i EU 1995 och gränserna öppnades har priset på mat sjunkit. I dag lägger vi omkring 12 procent av inkomsten på det vi äter. För 30 år sedan var siffran 20 procent.
För att sätta in detta i sitt sammanhang. Till år 2050 behöver världens matproduktion öka med 60 procent. Vi blir fler, som äter mer. Ändå minskar den svenska matproduktionen. Vi är det land i Europa som importerar högst andel av det vi äter. Svensk matproduktion har tappat konkurrenskraft. Utvecklingen måste vända, vi bönder måste hitta nya vägar till marknaden. Samtidigt behöver vi också ett tydligare stöd från våra politiker, vilken utveckling önskar man för produktion av livsmedel i Sverige?