Nya villkor i FRA-debattens spår
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det hela har tagit intressanta vändningar ur flera statsvetenskapliga perspektiv. Nu har till exempel en it-miljonär offentliggjort att han har enrollerat en pr-byrå att få lagen uppriven. Byrån är namngiven och kommenterar själv uppdraget som om det vore världens naturligaste sak.
Och det kanske det är. Men det har sannerligen inte varit ett normalt inslag i svensk demokrati tidigare, att enskilda så oförskyllt betalar lobbyister för att driva sina intressen gentemot den lagstiftande makten. Kanske är det en ofrånkomlig utveckling av det demokratiska samtalet, men onekligen ett fenomen värt en reflektion.
Men om ett sådant inslag i FRA-debatten kanske väcker cynikerns hjärta ser idealisten sitt stora glädjeämne i centerpartiet. Till skillnad från de andra partierna i alliansen visar det sig att breda delar av centerns medlemsskara tar ideologin på allvar. Något som kunnat liknas vid ett internt uppror håller just nu på och förmörkar partiledaren Maud Olofssons himmel. Flera funktionärer inom partiet arbetar för att få ett extra riksting till stånd och nyligen tvingades Olofsson till en diskussion med kritiker inom partiet.
Denna var hon dock måttligt förtjust i, och i går förklarade hon att det fick vara nog med synpunkter. Det blir inga mer ändringar i lagtexten, punkt slut.
Men det är förmodligen långt ifrån slut. De arga centerpartisterna sätter fingret på vad även andra borgerliga partiaktivister borde ägna någon sekund åt, nämligen att det beslut de egna riskdagsledamöterna tog faktiskt kan strida mot partiprogrammet.
Centern har flera principiella skrivningar till försvar för den enskildes integritet, har det framhållits, varför riksdagsgruppen inte har något mandat för sitt kollektiva ställningstagande i frågan. Det är en invändning som förmodligen får det att krypa i kroppen på varje partisekreterare, för det är svårt att argumentera emot. Vad som slås fast på stämmor och kongresser, partiernas högsta beslutande organ, är faktiskt sådant ett parti skall hålla sig till såvida inte partiledaren tillskansar sig något slags fribrev för sakens skull. Det har inte Maud Olofsson gjort i det här fallet. Ingen annan borgerlig partiledare heller, såvitt är känt.
I Sverige är man van vid att partiernas mer principiellt hållna skrifter är festtalardokument som inte får stå i vägen för realpolitiken i riksdagen. Att man nu väljer att fästa uppmärksamheten på dem på det här sättet är ännu ett vittnesbörd om nya villkor i FRA-debattens spår.