Håller något på att hända i det politika landskapet i Sverige?
De nya moderaterna har testat sina idéer och uppnått en del. Piska och morot-politiken har fått effekter i form av ökade klyftor och nyliberalismen har stärkt sin ställning. Partiledningen har med skicklighet hållit småpartierna i skinnet och ihop regeringen.
Nu sinar förlagen till riksdagen som har sällsynt få propositioner att hantera och allianströttheten brer ut sig. Kanske var det så här långt det höll.
Socialdemokraterna behöver samla sig och lösa en del besvärliga knutar, framförallt inom välfärdsområdet. Det organiserade rödgröna samarbetet är avslutat men samarbeten kommer att behövas även om ställningen håller som landets största parti.
Kan det vara så att vi går emot nya konstellationer som kanske inte manifesteras i färdiga program före nästa val? Hans Söderberg provocerar säkert en del när han skriver här bredvid om en ny storkoalition.
Annars verkar samarbetet snarare minska. På riksplanet har samarbetet över både block- och partigränserna nästan upphört. Under alliansens uppbyggnadstid skrevs en rad gemensamma motioner, det förekommer praktiskt taget inte idag.
Det rödgröna samarbete som resulterade i gemensamma motioner inför valet 2010 har också upphört. Av någon anledning har också de blocköverkridande motioner som i seklets början kunde uppgå till 50-60 stycken om året blivit mycket sällsynta.
Partierna verkar alltså bli allt mer måna om sin egenart. Centern skickar upp testballonger med sitt nya idéprogam. Det mest fascinerande är kanske att de lyckas undvika att nämna arbetslösheten. Såväl den idag existerande som den långsiktigt hotande lyser med sin frånvaro på de sjutton sidorna i texten.
Folkpartiet letar en profilfråga utanför skolan när resultatet verkar bli IG. Det gotländska utbrytningsförsöket kommer säkerligen att följas av flera.
Kristdemokraterna blev uppenbarligen mer skadade av ledarstriden än man i förstone kunde tro. På Gotland syns partiet inte till och på rikplanet hänger det på repen. Där har det varit förr och räddats av moderater och allmänna högerväljare. Det är tveksamt om det händer igen.
Vänsterpartiet som på samma sätt fått stöd av vänsterinriktade socialdemokrater och allmänna vänstersympatisörer verkar också leta efter en ny roll. Den relativt stora del av befolkningen som delar partiets syn på välfärden och dess finansiering litar tydligen inte på att partiet kan ordna saken.
Miljöpartiet spanar som vanligt åt alla håll i det politiska landskap som möjligen håller på att förändras.