Fredsrörelsen på 1980-talet var stark.
Man ville helt enkelt inte tro att krig med konventionella vapen var möjligt och än mindre ett krig med kärnvapen.
Men det var inte bara ”naiva dårar” som försökte tro på att en annan fredligare värld var möjlig. Olof Palme till exempel försökte på olika sätt överbrygga det kalla krigets klyftor. Det fanns andra sätt att ”kriga”. Genom att agera inom FN kunde press utövas på länder som vägrade godta vad internationell rätt stadgat.
Andra medel som ekonomisk och diplomatisk press, blockader, sanktioner, låsta konton och fantasifulla protester som till exempel stora protestmarscher över hela världen urholkade långsamt stenen. Också här på Gotland under de inledande åren på 80-talet, cyklade, vandrade och sjöng vi för fredens sak.
I Almedalen samlade fredsrörelsen stora skaror. Men själva nyckeln till en fredligare värld låg i tanken på en nedrustning. Efter Sovjetväldets upplösning öppnades dörren för steg i den riktningen.
Nedrustning
Sverige kunde börja nedrusta, det vill säga minska anslagen till försvarsmakten och med tiden upplösa den gamla tvångströjan med allmän värnplikt kopplad till kostsamma förband utspridda över hela landet. En ny försvarspolitik blev möjlig.
Man vågade tro att hotet från öst eliminerats, att det nya Ryssland för lång tid inte kunde ha råd med det rustningsvansinne, som i högsta grad bidrog till att gräva sovjetväldes grav.
En ny försvarspolitik växte fram med inriktning på högteknologi och på medverkan i utrikesuppdrag för att ge fred, frihet och demokrati i länder och regioner, ett slags demokratiskt bistånd. Det var ett nytt globalt tänkande. Anslutningen till EU öppnade också andra möjligheter att verka för en fredligare värld i samverkan.
Även moderaterna under Borg, Reinfeldt kunde acceptera den nyare och mindre kostnadskrävande inriktningen och Bildt fick foga sig i den nya verklighet som han ställdes inför.
Men nu har han vaknat till liv med konfrontativa uttalanden i antirysk riktning, som inte kan annat än ytterliga underbygga krigsstämningarna.
Ny upprustning
De nya tongångarna säger, att nu ska Sverige försvaras med ny upprustning. Framför allt ska det ske genom att Gotland rustas till tänderna. Om det tycks alla vara eniga.
Att tanken i förlängningen innebär att man är beredd att offra Gotland i en första försvarslinje tycks inte föresväva de många försvarspolitiker som ansluter till den tanken, precis som den gamle P18-chefen Karlis Neretnieks gör. ”Tröskeln för att inta Gotland måste höjas” menar han och ges i GT (5 mars) utrymme för att på ett dubbeluppslag verka för sin idé om en väldig upprustning på Gotland.
Allt ska med; luftvärn, stridsvagnar, kanoner och allmän värnplikt för gotlänningar.
Hopplöst gammaldags
Krigspolitik och upprustning kan inte vara framtidens försvarspolitik. Vi måste få ett slut på det tänkandet. Putins militära strategi är hopplöst gammaldags och ett passerat stadium i historien. (Att Kina också upprustar gör inte saken bättre.)
Men låt det inte förleda oss att slå in på den vägen. Vi måste våga tro på en fredligare värld även om det ibland kan tyckas naivt. Försvarspolitiker är rädda för att vi ska tvingas till eftergifter och förödmjukande bedja om hjälp. Men hellre det än krig.
Vi sjunger gärna med i den stora freds-
kören.