Svenskar nobbar ö-livet, utbrister Dagens Nyheter.
I en artikel i går pekade DN på att Sveriges öar avfolkas och redovisade befolkningsantal för 2005 respektive 2012.
Det är sant att öarna förlorat befolkning. Samtidigt inbjuder det till konstiga slutsatser när man så att säga drar alla öar över en kam. Det är en väsentlig skillnad på skärgårdsöar där man har fastlandet inom synhåll och befolkningen räknas i ibland ensiffriga tal och Gotland som är eget län och nummer 38 i listan över Sveriges största kommuner.
Att utflyttningen i antal personer blir störst härifrån är alltså inte särskilt konstigt. Det finns öar som har tappat 100 procent av sin befolkning och är helt obebodda idag. Enligt författaren Anders Källgård, som DN hänvisar till, har det ödet drabbat fem svenska öar under den redovisade perioden.
Befolkningsminskning är nu inget specifikt för öar; landsbygden utanför storstädernas pendlingsområden förlorar invånare och denna urbanisering är kraftigare i Sverige än på många andra håll. De öar som ökat sin befolkning, för sådana finns, ligger alla nära våra två största städer och tillhör mestadels de kommuner där medelinkomsten är högst. Öarnas befolkningssiffror är alltså delvis en spegling av de klyftor som nu växer i vårt land.
Men siffrorna är också en del av en snarast global urbanisering. Mer än hälften av jordens invånare bor idag i tätorter. Vi ser det också här på ön där Visby med omnejd växer och många socknar, framförallt i utkanterna, minskar.
Vid ett intressant samtal under Almedalsveckan mellan regionstyrelsens ordförande Åke Svensson och den åländska ministern Gun-Mari Lindholm kom bland annat detta upp. De cirka 28 000 ålänningarna har valt en småskalig modell med sexton kommuner och har bland annat en del mycket små skolor. Det finns för- och nackdelar med det men det kan finnas anledning att titta på hur våra grannländer hanterar de här frågorna.
På kommunal nivå har bland annat det fria skolvalet medfört att kommunerna har förlorat en hel del av sina möjligheter att planera och strukturera skolorganisationen och därmed slå vakt om utkantsskolor.
Hade inte privatiseringsivrarna haft så förtvivlat bråttom att till varje pris öppna dörrarna för privata alternativ kunde vi ha utrett detta i förväg och ökat valfriheten utan att slå sönder fungerande strukturer för skattefinansierad välfärd.
Ser vi på staten har regeringen med den förändrade skatteutjämningen tydligt visat att man favoriserar rika tätortskommuner. Det är ingen imponerande regionalpolitik. Och det är definitivt inget som gjort det lättare att bo på öar utanför storstadsområdena.