Obefogad rädsla för kommunister
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Samarbeta med kommunister i Linje 3 1980 gick däremot utmärkt, men det har dagens centerledare antagligen förträngt, precis som det kategoriska kärnkraftsnej som gällde då för tiden.
Kommunistspöket
I en ideologiskt annars ganska diffus valrörelse gjorde ett gammalt spöke oväntat come back: Kommunistspöket. Borgerliga ledarsidor har ända sen i våras gjort sitt bästa för att blåsa liv i den latenta kommunistskräck som kan ha överlevt sen det kalla kriget.
"Kan ni tänka er Lars Ohly som finansminister? Hu så hemskt..." Eller utrikesminister? Om möjligt ännu värre. Men vem kan på allvar vara rädd för Ohly? Bortsett från att Socialdemokraterna aldrig skulle släppa just finansministerposten ifrån sig - varken till Ohly eller någon annan - så existerar det ju faktiskt ingen dolsk världskommunism styrd från Moskva längre, som dagens Vänsterparti kan misstänkas ha tvivelaktiga kontakter med.
Och även om Lars Ohlys Vänsterparti förvisso har sina svagheter, så har det verkligen inga likheter med det kommunistparti, som Hilding Hagberg ledde fram till 1964. Normaliseringen inleddes redan på C H Hermanssons tid för att sen gå i sin fullbordan under Gudrun Schyman på 1990-talet.
Slängt ut Lenin
Och ett parti som slängt både Lenin och alla idéer om proletariatets diktatur över bord är ju egentligen bara ett Socialdemokratiskt parti nummer två, fast lite mer åt vänster.
Vänstersocialister, före detta kommunister och till och med en och annan riktig kommunist har för övrigt suttit i regeringar inte bara i Italien och Frankrike, utan också i våra nordiska grannländer, utan att demokratin gått under.
Den nu sedan länge helgonförklarade Nelson Mandela drog sig heller inte för att ta in kommunisten Joe Slovo i Sydafrikas första demokratiska regering.
Högerfigurer som är värre
Norge, regerat av just en rödgrön allians, hade rentav i fyra år en partisyster till Ohly som finansminister, utan att landet veterligen tog någon större skada av det.
De verkligt obehagliga tendenserna i Europa på senare tid återfinns dessutom faktiskt inte på vänsterkanten. De representeras i stället av högerfigurer som Pia Kjaersgaard i Danmark och Silvio Berlusconi i Italien