Stefan Löfven skärper tonen om arbetskraftsinvandringen. I januari lät det som att Socialdemokraterna i princip accepterade den mycket fria arbetskraftsinvandring som regeringen och Miljöpartiet införde i december 2008.
Då ville Löfven enbart skärpa kontrollen av företagen och göra deras arbetserbjudanden rättsligt bindande (Dagens Nyheter 29/1). Efter avslöjanden om utnyttjande och exploatering av arbetskraftsinvandrare är det rimliga krav.
Men nu är tongångarna annorlunda. I SVT:s Rapport (20/3) beklagar Löfven att arbetsgivarna bestämmer ensidigt om man ska ta in utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare, eftersom ”båda parter ska ha inflytande på en sådan fråga”.
Med andra ord – tillbaka till det fackliga veto som gällde före regeringens reform, och som i praktiken innebar en nästan obefintlig arbetskraftsinvandring.
Det är mycket svårt att förstå varför Löfven svänger. Arbetskraftsinvandringen har efter reformen inte blivit särskilt stor, det har handlat om mellan 13 600 och 16 500 personer om året under perioden 2009-2012.
Den största gruppen har varje år varit ”arbete utan krav på särskild yrkesutbildning”, och den näst största gruppen ”arbete som kräver teoretisk specialistkompetens”. Det finns alltså inga tecken på att arbetskraftsinvandrare ”tar jobben” från LO-grupperna.
Den geografiska spridningen tyder dessutom på att specialisterna rekryteras till storstadsområden, medan många av de okvalificerade arbetskraftsinvandrarna flyttar till avfolkningsorter i Västerbotten och Norrbotten.
Ska LO säga nej till dessa invandrare och i stället tvinga sina medlemmar att flytta till låglönejobb i Lycksele? Är det Socialdemokraternas nya arbetslinje?
Arbetsgivare ska ha rätt att anställa vem de vill. Det är arbetsgivaren som känner sin verksamhet och kan avgöra vem som är rätt person för jobbet.
Varken myndigheter eller fack ska ha rätt att tvinga arbetsgivaren att anställa någon annan än den arbetsgivaren vill anställa. Det strider mot äganderätt och näringsfrihet, och ger associationer till planekonomi och löntagarfonder.
Dessutom behöver Sverige arbetskraftsinvandring för de övriga invandrarnas (asyl- och anhöriginvandrares) skull. Sverige har hittills lyckats extremt dåligt med att få dessa invandrare i jobb, och arbetskraftsinvandringen skapar en viktig motbild.
När arbetskraftsinvandrare jobbar och försörjer sig själva från dag ett i landet kan det förhoppningsvis skaka om oss alla och ändra på attityder. Det behöver inte ta tio år för en invandrare att få ett jobb i Sverige, och man behöver inte vara högspecialiserad för att få ett jobb.
Löfven menar att ”båda parter” ska ha inflytande över arbetskraftsinvandringen. Han offrar alltså arbetsgivarnas rätt att välja vem de vill anställa, och den viktiga integrationsaspekten, för att ge LO mera makt. Frågan är vad LO i sin tur ger till Löfven och Socialdemokraterna?