Den som är oberoende men i grunden starkt övertygad, var ska han skriva sina artiklar?
Jag menar, att man kan vara i grunden övertygad om sin ideologiska hemmahörighet utan att det nödvändigtvis ska framgå redan av den ledarsida man skriver på. När jag härförleden skrev en artikel, som innebar att jag höll med ”motståndarsidan” uttrycktes saken av redaktören genom ett glatt konstaterade utifrån att någon från den andra sidan höll med.
Att detta i sin enkelhet också är ett uttryck för en svaghet inbyggd i demokratins politiska praktik är beklagligt. Demokratin lever ju genom den fria, oberoende debatten, men sällan får det vara så. Den politiska ideologiska övertygelsen lägger sig hindrande i vägen.
Lätt att fastna
Den som ung och fascinerad upptäcker ideologins tjusning (också jag), riskerar att fastna (också jag) i den ena sidans övertygande argument och fastnar också lätt i fällan att skriva och tala utifrån en ofta ganska enkel analys av sakförhållanden.
Och den som sitter fast i ideologi blir aldrig riktigt fri. Om främsta målet blir att tala till de redan övertygade ställs aldrig frågan: Varför skriver jag? För vem skriver och talar jag? Är det för att stärka min position i gänget av likatroende; som till exempel om en i grunden liberal fråga, en i grunden alliansfråga, en i grunden nyliberal fråga som ”valfriheten”? Ingen människa kan väl i grunden vara emot valfrihet.
Är jag alltså beredd att strida för valfriheten vilket uttryck den nu får, till exempel fri haschrökning, fri etablering av apotek, fritt vårdval, fritt skolval, friskolor och så vidare utan hänsyn till eventuella negativa konsekvenser?
Och omvänt motståndare till alla fria val i ett samhälle som nödvändigtvis måste vara både fritt och bundet för att fungera? Staten eller kommunen måste kunna lämna över ansvar till individen, men måste också reglera och kontrollera. Man kan tycka att det är självklart.
Tvivlets rätt
Men egot i vårt samhälle är både starkt och fritt, tränger tillbaka de tveksamheter som ändå måste finnas hos varje tänkande människa. Om inte lurar fanatismen, den kan lätt bli till en farsot. Den som bär sin tro måste också erkänna tvivlets rätt att finnas, då finns också den andre till.
Den enda frihet som kan finnas oinskränkt är den oberoende hållningen. Det är ingen ny upptäckt. Inte ens i tidningsvärlden. Tidningar och ledarsidor kallar sig oberoende, eller helt enkelt bara ”fria från alla partier”, även om de betraktas som borgerliga för att markera rätten att också kritisera de egna partiernas ståndpunkter.
När Ulla Pettersson och Eva Bofride ger uttryck för en sådan hållning så är det befriande och det blir inte fel, när en och annan skribent på ledarsidorna drar åt samma håll och inte bara talar utifrån sin egen rätt att veta bäst. Den som alltid uppfattar invändningar som fel sitter tyvärr fast, blir ointressant. En nödvändig distans krävs alltid. Kanske är det regel nummer ett för den som gör anspråk på läsarens uppmärksamhet.
Frihetens baksida
De stora tänkarna har ofta varnat för frihetens baksida och det oberoende av om friheten proklamerats i kollektivets namn eller i familjens namn eller i den enskilde individens namn.
Det har de stora tänkarna alltid vetat om. Och inte bara de till vänster utan också de till höger som konservatismens fader Edmund Burke. ”Samhället kan inte existera såvida inte en styrande makt över vilja och lust finns någonstans... Det ligger i sakernas eviga natur att människor med otyglade sinnen inte kan vara fria. Deras känslor smider deras fjättrar.”