Man måste kunna ändra sig. Det gäller också politiska partier. Kunskap sprids och insikter uppnås som kan medföra omvärdering. Förhoppningsvis blir vi lite klokare.
Ibland kommer verkligheten ifatt och visar att det vi trodde skulle fungera faktiskt inte gjorde det. Eller fick sidoeffekter som vi inte förutsåg och inte kan acceptera.
Det som var rätt i ett läge kan vara helt fel eller bara mindre effektivt i en annan omgivning eller på ett annat ställe i konjunkturcykeln.
Men det är dumt att göra sig historielös. Om ändringarna alltid följer samma mönster är det inte illvilligt eller konspiratoriskt att se det. Att moderaterna och dess föregångare inom den svenska högern motarbetat snart sagt alla framsteg i välfärdssamhällets historia lär oss något.
Moderater kan ändra sig när folkviljan visat sig stark. Men bara då och det är inte vad de vill. Partiet har kämpat emot sjukförsäkring och a-kassa, barnbidrag och fri skolmat, pensioner och till och med allmän rösträtt.
De senaste månaderna, ja veckorna, har en snabbvariant av det gamla mönstret uppstått. Moderaterna ändrar sig i en takt som mest påminner om vindstruten vid lasarettets helikopterplatta.
Efter att år ut och år in predikat och levt efter mottot skattesänkning är enda vägen har regeringen plötsligt slagit stopp. I hastigheten glömmer partiledningen stämmobesluten om skattesänkningar på minst 35-40 miljarder och ansluter sig - för ögonblicket - till den socialdemokratiska linjen att skattepengar gör bättre nytta i välfärden än i privata fickor.
Så upptäcker Fredrik Reinfeldt, några år efter alla andra, att det är problem i skolan och ansluter sig till S-förslagen även där. Förutom allmän läxhjälp handlar det om sommarskola, 10-årig grundskola och mindre klasser i lågstadiet.
Och så studiebidraget nu. För fjorton dagar sedan var beskedet att bidraget ska sänkas. Idag ska det inte sänkas.
Det kan inte vara så kul för de moderater som ända fram till i går tvingats försvara hur det sänkta studiebidraget går ihop med en satsning på högre studier. Till och med finansministern hamnade i det läget när han i Sydsvenskan var för sänkningen några timmar innan statsministern var emot. Han hade enligt uppgift inte ens räknat klart på kostnaden så sent som i går. Krona för krona, heter det, men vilken krona och varifrån?
Som enskilda händelser är Moderaternas snabba omsvängningar inte mycket att orda om. Det är bra att de vill driva S-politik. Som mönster för ett statsbärande parti har strömmen av nervösa ändringar och hugskott svept bort den sista trovärdighet partiet hade som stabil regeringsledare.