Vid midsommartid presenterades en statlig utredning om nämndemännen i svenska domstolar (SOU 2013:49), för övrigt en av flera som behandlat nämndemannainstitutet på senare tid. Förslagen går i korthet ut på att antalet nämndemän ska minska och totalt försvinna i överrätterna, alltså de domstolar man kan överklaga hos. Av de cirka 5 200 nämndemän som blir kvar av dagens 8 300 ska alla utses av fullmäktige som idag men bara högst hälften efter förslag från de politiska partierna.
Nämndemän brukar sägas vara gamla, okunniga och politiskt belastade. Jag har svårt att se livserfarenhet som en nackdel. Men både offer och misstänka i brottmål är inte sällan yngre personer och det finns företeelser i livet som en äldre person kan ha svårt att värdera. Alltså behövs fler yngre nämndemän.
Nämndemän är lekmän, de har alltså ingen juridisk utbildning. Deras uppgift är dels att ge allmänheten insyn, dels att tillföra det som i brist på bättre brukar kallas sunt förnuft i bedömningen. Genom nämndemännens deltagande breddas underlaget för domsluten med deras erfarenhet, kunskap och omdöme. Ingenstans, inte heller i utredningen, har jag sett någon grundad kritik för att domstolarna skulle ta partipolitiska hänsyn i domsluten.
Det är ingen hemlighet att många juristdomare tycker att lekmän i rätten är mest till besvär. Men en stor del av domarkåren försvarar systemet. Till den gruppen hör Gotlands lagman Mikael Mellqvist.
Utredningen framför egentligen inga starka skäl till att minska antalet nämndemän mer än frigjorda resurser för högre arvoden och kanske bättre information. Det kan inte helt avvisas.
Nämndemän behövs inte i enklare mål, menar utredaren och sätter gränsen vid två års fängelse i straffskalan. Där går förslaget för långt. även brott med lägre straffskala än två års fängelse kan medföra svåra överväganden. Att nämndemän sällan har mycket att tillföra i avancerade skattemål i förvaltningsrätterna kan jag ha förståelse för. Men kanske är det just när det är väldigt komplicerat som insynen är som viktigast?
Det riktigt knepiga är rekryteringen. Där är problemet huvudsakligen att folk faktiskt arbetar. Det är samma dilemma som vid politiska förtroendeuppdrag. Ger frivillig anmälan bredare representation? Tveksamt. Och vilken regional tjänsteman ska ha det delikata uppdraget att göra urvalet? Partierna, som har få medlemmar men breda kontaktytor, kan göra mycket för att förbättra rekryteringen. Att se utanför medlemskåren till exempel. Här behövs mer förarbete.
Slutligen lägger utredningen förslag om utbildning för nämndemän. Det gäller bland annat sekretessregler och jäv men också spelet och rollerna i en rättssal. Här föreslår utredningen obligatorisk utbildning plus obligatoriskt repetitionsutbildning. Det är riktigt bra.