Först och främst. Det är ingen mänsklig rättighet att få barn. Barn är en gåva, som inte går att kräva. Däremot ska ofrivilligt barnlösa kunna förvänta sig att staten ger dem friheten att göra sitt yttersta för att få igenom sin önskan.
Drygt 20 procent av alla kvinnor har svårt att bli gravida. Orsakerna är ofta svårupptäckta, ouppmärksammade sjukdomar, som endometrios. Trots att 200 000 svenskor har diagnosen, är forskningsanslagen bara en bråkdel jämfört med andra sjukdomar. I snitt tar det fyra och ett halvt år att ge rätt diagnos: en evighet för 35-åringen som vill bli gravid.
När sjukdomen väl är konstaterad, kan det vara för sent. Enligt föreningen Barnlängtan lider en miljon svenskar av ofrivillig barnlöshet. I veckan mötte vi några av dem i SVT:s uppmärksammade serie "Barn till varje pris". Och även om deltagarnas bakgrunder är olika, möts berättelserna i den gemensamma maktlösheten.
Kvinna eller man. Hetero eller homo. Par eller singel. Ofrivillig barnlöshet föder maktlöshet. Den som aldrig varit i situationen, kan inte föreställa sig vilken desperation som växer fram ur ständiga besvikelser. Därför bör vi låta bli att kritisera ofrivilligt barnlösa, som åker utomlands för att ta hjälp av surrogatmödrar.
Framförallt i Indien är surrogatmödraskap en industri. Surrogatindustrin omsätter över 10 miljarder kronor per år. Varje indisk kvinna som lånar ut sin livmoder får ungefär 50 000 kronor. Det är en lukrativ affärsmodell för individen som bara har sin egen kropp att sälja.
Vi lever i en tid när globala problem, finner globala lösningar. Efterfrågan är enorm: så länge en indisk surrogatmamma ger bäst förutsättningar att bilda familj, lär ofrivilligt barnlösa från hela världen fortsätta att flyga till Indien. De är desperationens globetrotters. Och vilka är vi att klandra dem? Vilka är vi att svara på hur vi själva skulle agera ställda inför en sista chans att bli föräldrar?
Kommersiellt surrogatmödraskap är inte okomplicerat. Men det är orimligt att ställa individuell barnlängtan, mot global orättvisa. Ofrivilligt barnlösa är inte skyldiga till den indiska fattigdomen. Bättre än att ta avstånd ifrån andras beslut, är att diskutera vår egen lagstiftning.
I Sverige är surrogatmödraskap förbjudet: sjukvården får inte ge assisterad befruktning till kvinnor som inte avser att behålla barnet. Med tanke på utvecklingen i länder som Indien börjar den hållningen bli ohållbar. Det mest naturliga steget vore att tillåta ett altruistiskt, närstående surrogatmödraskap. Till exempel kan svägerskan, till en kvinna som lider av ofrivillig barnlöshet, bära hennes barn. Kvinnan skulle då kunna stanna kvar i Sverige.
Av regeringspartierna vill Folkpartiet och Centern utreda frågan, Moderaterna är splittrade och Kristdemokraterna går, sin vana trogen, i otakt med tiden. KD:s motstånd till att förändra den svenska lagstiftningen är inte särskilt hedrande för ett parti som gick till val med budskapet "Ett mänskligare Sverige". Det känns snarare omänskligt.