Vattenfall blir en de första företagen i väst köpa kärnbränsle från det statsägda, ryska kärnenergiföretaget Rosatom. Det avslöjade Svenska Dagbladet nyligen och genast liv i debattluckan. Högst har tonläget inte helt oväntat varit från Socialdemokraterna.
Peter Hultqvist (S), ordförande i riksdagens försvarsutskott, sade till SvD: ”Det är bara att konstatera att Ryssland idag är ett samhälle som går i en alltmer auktoritär riktning och samtidigt ser vi en militär förmågeökning som är ordentlig. […] Jag tycker det finns en stark säkerhetspolitisk aspekt som det verkar som om Vattenfall inte tagit hänsyn till.”
Miljöpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Per Bolund anser å sin sida att det är problematiskt att göra sig beroende av rysk energi, inte minst då Ryssland är en kärnvapennation och att Sverige genom affären hjälper till att vidmakthålla den kapaciteten. Det är en sällsynt märklig uppfattning även för Miljöpartiet. De ryska kärnvapnen är tillsammans med den allmänna förmågeökningen av försvaret så högt prioriterade att deras existens är fullständigt ohotad alldeles oavsett Vattenfalls eventuella kärnbränsleköp.
Men visst är det sant att Ryssland använder energipolitiken som en förlängning av sin säkerhetspolitik. Inte nog med att utländska leveranser är opålitliga, produktionstapp drabbar alltid utländska kunder även om Kreml inte alltid medger det, de riskerar att ställas in om inte mottagarlandet gör som Ryssland vill. Det har åtskilliga länder, främst forna Sovjetstater, fått erfara.
Medierapporteringen har också tydliggjort att EU försöker frigöra sig från sitt ryska energibehov och att Vattenfall är en uppenbar bakåtsträvare. Det är en tveksam beskrivning av vad som sker. Det har inte ens gått två år sedan Nord Stream invigdes och den ryska gasen kunde flöda fritt från ryska Viborg till tyska Greifswald på Östersjöns botten.
De stora riskerna är också förknippade med direkta energiköp. Det är inte vad det här handlar om. Det handlar om att köpa bränsle för egen energiproduktion, inte om att pumpa in rysk gas. Inte heller rör det sig om att göra sig ensidigt beroende av Ryssland. Vattenfall köper redan kärnbränsle från bland annat amerikanska och franska företag. En god spridning av leverantörer hjälper till att både hålla nere priset och minskar snarast risken att drabbas av produktionsbortfall om en leverantör inte kan eller vill prestera.
Ska Vattenfalls verksamhet drivas i företagsform är det dessutom svårt för regeringen att styra vilka leverantörer man väljer. Det gäller oavsett vilken regering det är. Detaljstyrning av det slaget är inte möjlig, knappt ens i en myndighet. Sådant sköts på affärsmässiga grunder av företagets ledning, som dock kan bytas ut om man inte är nöjd.
Det är tråkigt att Peter Hultqvist ger bort så mycket av sitt förtroende i försvars- och säkerhetsfrågor på det här viset. Han bör erinra sig talesättet: Den som gräver en grav åt andra faller ofta själv däri. Den här sortens överdrifter kan kosta en karriär.