Almedalsveckan svämmar över av seminarier, tal och andra tillställningar. Att hitta rätt i vimlet har i sig blivit en prövning. Som tur är har LO och ABF samlat sina arrangemang på ett ställe så det blir lättare att hitta.
På tisdagen besökte jag "En flexiblare arbetsmarknad". LO har varit positiva till ökad flexibilitet ända sedan 1940-talet, men sedan tidigt 1990-tal har arbetsgivarna fått driva frågan på sitt eget sätt.
Bara anställda flexibla?
LO-ekonomen Thomas Carlén tar nu fram en rapport om flexibilitet, men för vem? LO har blivit allt mer bekymrade över en avreglerad arbetsmarknad där det förutsätts att det är den anställde som ska vara flexibel.
Denne ska kunna sägas upp snabbt och finnas som en arbetskraftsreserv. Redan idag har uppemot 50 procent av de unga anställda en visstidsanställning. Många, speciellt kvinnor får i snitt inte en fast anställning, och med den en trygghet, förrän de är 35 år.
Vad får den anställde ut av det mer än sämre trygghet och ekonomi? Krävs det inte att de anställda också får del av flexibilitetens fördelar för att det ska bli bra? Det var något som ordföranden i LO, Karl-Petter Thorwaldsson, frågade Svenskt Näringslivs ordförande Urban Bäckström i den efterföljande debatten. Idag kan bara hälften av de anställda gå ifrån en timme för exempelvis en skolavslutning.
Urban Bäckström höll delvis med om det, men menade att Las borde ändras så att kompetens går före anställningstid.
Las är inget problem
Men då har han glömt bort arbetaren som efter 35 år har förslitningar, som gör att de inte kan jobba som en 25-åring. Det finns en stor risk att det blir godtycke om det blir så. Las är egentligen inget problem där parterna ofta kan avtala bort delar av det redan nu.
Båda var överens om att kollektivavtalen ska vara attraktiva för båda parter. Om medlemsantalet minskar och det blir mer ojämnt mellan parterna riskerar man att riksdagen tar över och det var ingen intresserad av. Den försämrade a-kassan är ett annat problem. Inte nog med att var fjärde inte får någon a-kassa alls. Bara 13 procent får full a-kassa, många av dem långt under 80 procent.
Det gör de anställda mindre attraherade av att våga pröva på något nytt. Och de som inte får ett fast jobb drabbas av en inlåsningseffekt där de är helt beroende av om arbetsgivarna vill ge dem några timmar eller inte.
Bäckström och Thorwaldsson
Där kom det lite överraskande att både Bäckström och Thorwaldsson var överens om att de kan och bör påverka regering och riksdag om detta. Det verkar som om personkemin redan nu verkar fungera bra mellan de båda, som har så stort inflytande över våra liv.
I höst ska LO och Svenskt Näringsliv börja förhandla. I små bitar där man har chans att komma överens. Men det är en bra början och vi kan hoppas att det kan komma något gott ur det hela.
Bara det att båda parter verkar vara överens om att omställningsförsäkringarna ska vara drägliga måste vara ett stort nederlag för regeringen Reinfeldt, som hela tiden har hävdat att ersättningarna måste sänkas för att stimulera arbetslösa att söka jobb... Som inte finns.