Under julen har jag läst Erik Åsards nya bok "Den sårbara supermakten. USA:s väg från John F Kennedy till Barack Obama". En klar och skarp analys av de väldiga problem världens ledande stormakt står inför, ekonomiska, politiska och sociala.
Vilket annat land skulle tillåtas ha ett budgetunderskott på mer än elva procent av sin bruttonationalprodukt. Eller 15 procent av befolkningen helt utan sjukvårdsförsäkring. Eller ett politiskt system där oppositionen kan blockera allt handlingsutrymme för den valda majoriteten. Ett sådant EU-land skulle förklaras bankrutt.
Vill riva upp sjukvårdsreformen
Var finns nu alla de glada demokrater som lyfte Obama till storseger i presidentvalet för bara två år sedan? I höstas vann republikanerna stort i kongressvalet, på löftet att riva upp Obamas stora projekt, sjukvårdsreformen. Och man vill inte stanna där. Även hörnstenen i det statliga välfärdssystem som dock finns, ända sen Roosevelts tid, Social security, vill man privatisera och avveckla. Kan detta kallas ett civiliserat land?
Nu menar många att den aggressiva tonen i politiken triggar förvirrade personer till våldshandlingar. Det är väl inte otroligt. Åsard beskriver en märklig iakttagelse av amerikanska statsvetare. Från 1854 till 2006 har de två partiernas väljarandelar svängt fram och tillbaka i ett återkommande mönster på mellan 12 och 15 år. Obamas framgång var kanske bara ett tillfälligt lyft för demokraterna. Ett resultat av hans egen lyskraft. Detta är en republikansk period, alltsen George W Bush vann valet 2000, med fix och trix och minsta möjliga marginal.
Må det förlåtas mig en så halsbrytande jämförelse, men jag tänker på de återkommande svängningarna i gotländsk politik. Fast här är de mycket kortare. Efter fyra år har de gotländska väljarna fått nog, oberoende av det som kallas rikssvingen, att de kommunala valen gärna liknar riksdagsvalet. Här tror vi alltid att gräset är grönare på andra sidan.
Tillväxt ger inte välfärd
Jag har fäst mig för en mening i Lena Sommestads blogg: "Sverige liksom många andra industriländer har kommit till en nivå då tillväxt inte längre ger ökad välfärd". Det vill säga att inget parti kan längre lova att "med vår politik får ni det bättre". Verkligheten visar sig alltid mer svårbemästrad än man trodde. Det kan också kallas "de ökade förväntningarnas missnöje", som Erlander sa. Visst har vi det bra, men vi vill ha det ännu bättre!
Det tycks mig att detta närmar sig ett av demokratins kärnproblem. Demokrati betyder folkstyre. "Du skall ta ledningen och makten", lovade 70-talsvänstern. Men folket är så många olika människor, med så helt olika åsikter, intressen och förväntningar. I slutänden blir just ingen helt nöjd med det som kommer ut av ett demokratiskt val. Överallt i världen ser vi den besvikelsen.
Inte fel söka nya modeller
Åsard menar att det amerikanska valsystemet, med två stora partier utan ideologi eller klar politisk inriktning är ett av problemen. Här tycker vi att uppsplittringen på många partier förhindrar en stark och målmedveten regeringspolitik. Moderaterna är starka just nu, men de har inte en chans om inte allianspartierna också får plats på vagnen. Ett självklart statsbärande parti som Socialdemokraterna var i årtionden, det ser vi nog aldrig mer. Alltså: Det är inte fel att vi söker nya och bättre modeller. än de vi har just nu.