Oklarheter om region Gotland
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tore Gannholm bearbetar fullmäktigekandidaterna med sina krav: "Ö-status för Gotland, det vill säga, att Gotland förblir en egen region med ett gotlandsprotokoll".
Han säger sig ha fått svar från moderaterna, folkpartiet och centern, men inte från socialdemokraterna och vänstern. Det kan vara så att de som nu styr i kommunen vill vänta med diskussion tills Ansvarskommittén har lagt sina förslag, och det blir visst först nästa år.
I stordriftens tid
Nog kan man känna oro för Gotlands framtid. Ingenting är givet. Vi är nu eget län och eget stift, fast vi naturligtvis är alldeles för få invånare för att ha en så stark ställning.
Vi har inte underlag för det imponerande länslasarett som vi nu betalar på. Högskolans ställning är skakig. Vi förlorade Sockerbruket, slakteriet är på väg bort(?), bara ett enda mejeri är kvar. I stordriftens tid är Gotland för litet helt enkelt.
När kommunen tog över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen, kände jag oro. Om länsstyrelsen avlövas sina funktioner, är det risk att den försvinner då?
Så att vi i praktiken blir den yttersta ön i Stockholms - eller Östergötlands - skärgård. Ställningen som eget län tycktes mig viktig.
Ändå har jag under den tid jag varit med i politiken sett hur det skavt mellan kommun och länsstyrelse. Jag minns vår gatuchef Rolf Åberg, en lugn och vänlig man.
Han kunde vara upprörd till tårar när han haft en träff med länsstyrelsens ansvariga, om vatten- och avloppsproblemen i Kvarnåkershamn till exempel.
Nu senast upprördes hela ön, när länsstyrelsen rev upp ett bygglov från kommunens byggnadsnämnd. Är det något annat än höga hästar och brist på samarbetsvilja?
Klarar sig Gotland själv?
Vad menar då Gannholm med "egen region och gotlandsprotokoll"? Det är mycket dunkelt.
Genom den utjämning av skattekraften mellan starka och svaga regioner i landet, som regeringen gör, tillförs Gotland upp emot en miljard kronor om året i stöd till vår infrastruktur (läs färjetrafiken och vägarna) och vår offentliga sektor. Klarar sig Gotland utan de pengarna?
Gannholm är missnöjd med våra två socialdemokratiska riksdagsledamöter. Han har nog inte förstått, att riksdagens ställning inte är vad den var i alla fall för hundra år sen, före partiväsendets tid. Då enades man på Gotland om vilka man ville skicka till Stockholm för att företräda vår ö gentemot riksregeringen, som egentligen var "konungens råd".
Numera handlar riksdagsvalet om att få underlag för en parlamentarisk regering. Sedan kan ledamöterna, om de vill, vara lika passiva som de flesta i Gotlands kommunfullmäktige. Lite tillspetsat!
Binder samman regionerna
Om Gotland är en del av Sverige, måste vi ta hänsyn till folkviljan på andra håll i landet också. Jag har ännu svårt att förstå varför vår färjetrafik inte skall jämföras med järnvägarna på fastlandet, de som binder samman regionerna. Då fick vi kanske dämpa kraven om kostnader och rättigheter.
Gannholm vill ha Gotland som en egen region, som kan "sluta egna avtal med andra länder och regioner runt Östersjön". Det är en lockande tanke. Jag vill gärna tro att Gotland ännu har blickarna riktade utåt, som det var på medeltiden.
Jag var stolt över att Gotland, som enda utkant i landet, röstade ja till EU. Hur mycket är gotlänningarna beredda att offra av det goda liv som vi har nu för en sådan självständighet?
Det blir nog anledning att diskutera de här frågorna när Ansvarskommittén kommer med sina förslag. Både för Tore Gannholm och kommunfullmäktige.