Man kan uppfatta samma information rätt olika. Håkan Ericsson (GT 2/7) och jag hörde inte alls detsamma på Socialdemokraternas ekonomiska seminarium. Han fann ekonomerna osäkra, jag tyckte de var rätt eniga. Visst var föreläsningarna tekniska och späckade med ekonomisk rotvälska.
En rätt stor del av den stora publiken gick i halvtid ungefär. Inte konstigt att finansminister Magdalena Andersson inte fick så mycket medhåll när de andra i panelen representerade Sveriges Enskilda Bank och SACO. Lite undrar jag varför ingen från LO fanns med, det hade gett fler vinklingar men kanske inte heller stöd till regeringens politik.
Ekonomerna i panelen var eniga om att den politiken inte ger Europas lägsta arbetslöshet till år 2020. Och minst en av dem var mycket tydlig med att för det krävs lägre skatt på arbete (inte högre som Håkan Ericsson ständigt förespråkar) och lägre ingångslöner. Han uttryckte det som att ”arbetsgivarnas utbyte av de anställda motsvaras inte av kostnaden för deras löner”.
Vi har egentligen två grupper som har problem på arbetsmarknaden: invandrare och personer med funktionsnedsättning av något slag. För ”etniska svenskar” är arbetslösheten mycket låg. Av invandrarna har hälften jobb efter fem år i Sverige. Det är det som kallas ”strukturell arbetslöshet”. Finansministern vill uppnå balans på arbetsmarknaden, det vill säga den arbetslöshet som beror på att någon lämnar ett jobb och söker ett annat.
Inte ens Magdalena Andersson verkade helt övertygad om att kunna uppnå alla de goda effekter av politiken som Stefan Löfven utlovade i sitt tal. Hennes enda argument är att vi har tid på oss – det är fem år till 2020. Men panelen pekade på stora förändringar i vårt samhälle genom digitaliseringen. Robotar och datastyrning gör att det behövs allt färre anställda i tillverkningsindustrin.
Våra stora företag minskar antalet anställda. De mellanstora flyttar till länder med lägre löner. Finns det en risk att vi utbildar för jobb som inte längre finns? I socialdemokratins värld är folk anställda av en arbetsgivare som facket kan ställa krav på. Men så ser det inte ut längre. Det som växer här är egenföretagandet. De som förlorar jobbet startar eget. Har socialdemokratin någon politik för en vildvuxen flora av småföretagare som också behöver social trygghet?