Nog behöver det byggas broar i vår tid – mellan länder, mellan religioner, mellan människor. Ja, det har väl alltid behövt byggas broar i mänsklighetens historia, i det lilla och i det stora. Allt för att skapa möten som leder till dialog och förståelse. Det självklara att alla människor har lika värde.
Så mycken oro, så mycken smärta, så många missförstånd kan undvikas bara man talar med varandra. Så lätt att säga – så svårt att göra.
Det är uppenbart att FN, EU och andra internationella organ inte förmår att hålla ordning i klassen (världen) för att människor skall kunna leva i fred och frihet. Det är märkligt att enskilda länder och härskare tillåts driva sina egna intressen mot en avgrund för den enskilda människan. Detta är oacceptabelt år 2016. Det är oacceptabelt i alla tider.
Men människan är komplicerad. För vad är en människa – som överlevaren från Förintelsen, Primo Levi frågar sig och frågar oss alla. Jo, människan bär både ont och gott. Vad styr henne in i det onda? Det har det grubblats på i alla tider. Tillfälligheter, måhända. Barns fostran och uppväxt, mer sannolikt. ”Children first” är ett mantra som i grunden borde styra världen. Det måste ständigt upprepas och prägla politiken.
Men för att skapa en bättre och säkrare värld kommer de många humanitära organisationerna in, liksom engagerade människor, och de är många. Krafter som kan välta despoter över ända. Krafter som kan bidra till dialog och förståelse.
Olof Palmes Minnesfond är en sådan viktig institution som kan göra skillnad. Olof Palme har än idag, 30 år efter sin död, sin strålglans kvar.
Bär ett hopp om fred, grundat på alla människors lika värde.
Minnesfonden har med sitt Olof Palmepris ofta tagit ställning för, och gett priset till, kontroversiella personer som likt Olof Palme drivs av ett patos och en övertygelse om vad som är rätt och rättvist i vår värld. Kontroversiella är dessa personer blott i härskares ögon, som är rädda att förlora sin plats överst på piedestalen.
I år tilldelas Olof Palmepriset den palestinske kyrkoherden Mitri Raheb och den israeliske journalisten David Levy. För deras modiga, brobyggande och oförtröttliga kamp mot våld och ockupation och för ett framtida Mellanöstern präglat av fredlig samlevnad och lika medborgerliga rättigheter för alla.
När man hörde deras tal och deras samtal under prisceremonin i Gamla Riksdagshuset i Stockholm kändes det så hoppfullt och så självklart att det är fredlig samexistens som gäller med respekt för varandra. Så byggs ett gott samhälle. Må det snart få bli verklighet för dessa båda länder och dess folk.
Man kan aldrig kompromissa om mänskliga rättigheter.