De finns nog överallt. De där mångåriga segdragna konflikterna som aldrig får något avslut. Det kan vara något som hände för 15 år sedan och som ständigt och jämt dras upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Istället för att 1. göra något åt det eventuella problemet. 2. släppa och gå vidare, väljer somliga att istället vårda och bära med sig oförrätterna genom livet. Vad skulle hända om man slängde dem och gick vidare?
Lite av samma sort är människor som skriver öppna brev till olika mottagare till insändarsidor men glömmer den lilla detaljen att skicka till den det berör. Sen klagar de på att de inte får något svar utan att tänka på att den berörda kanske inte ens vet om att det finns något att svara på.
Jag har svårt att förstå detta tankesätt. Om det finns ett problem vill man väl lösa det?
Sen finns det ju konflikter och oförrätter som är omöjliga att lösa om den det berör inte lyssnar. Såna känner vi nog alla till mer eller mindre. Då kan lite uppmärksamhet i större kretsar hjälpa till att få saker att hända.
Jag återkommer än en gång till författaren och föreläsaren Klas Hallberg. För hans inställning ligger väldigt nära min.
På hans föreläsning uppmanade han att fler skulle protestera mot energislukande och effektivitetsförstörande strukturer på arbetsplatser. Som när man är på en konferens där alla cheferna kör "power-point-festival" tills ögonen går i kors. Man når inga resultat om man får personalen att somna (såvida man inte är hypnotisör eller sömnterapeut), den egna tillfredsställelsen att man har förmedlat en massa information är bara en illusion. Åhörarskaran har förmodligen tänkt mer på vad de ska äta till kvällsmat än vad diagrammen på skärmen betyder.
Eller som Klas Hallbergs bild att alla bara sitter och längtar mer och mer efter sprit.
Vad är då hindret för att protestera mot dessa charader? Jo, man kan ju bli av med jobbet.
Eller hur.
Klas Hallberg jämförde med oron vi har att sätta oss i bilen och köra till jobbet. Kanske samtidigt som vi pratar i telefon eller till och med sms:ar. Risken att råka ut för en olycka i detta sammanhang är både reell och stor men inget vi för den skull oroar oss för.
Risken att få sparken för att man sagt vad man tycker i Sverige är minimal för att inte säga obefintlig. Ändå håller så många tyst just för att de är rädda att bli av med jobbet.
Handlar det om stora, allvarliga och djupgående problem och konflikter kan det vara svårt att som enskild ställa sig på barrikaden. Men då har vi andra vägar att nå förändring. Facket.
Grejen är att på en arbetsplats är inte facket "nån annan", det är vi själva. Det går inte längre att skjuta över problemen på "nån annan", kanske är det därför det är så tyst och det är lättare att säga att man skulle få sparken om man klagade?
Att visa civilkurage och handlingskraft är inte detsamma som att ifrågasätta och klaga på allt. Det kallas något annat.