Om det politiskt korrekta
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Pekgul, det socialdemokratiska kvinnoförbundets, en stark förkämpe för invandrares rätt och rättigheter i det svenska samhället och hela sitt vuxna liv bosatt i "invandrarområdet" Tensta. Hon går ut och deklarerar, att hon inte längre kan bo kvar i det område som utgör själva grundvalen för hennes politiska arbete.
Flyttar av rädsla
Hon flyttar av rädsla för kriminellt våld, av omsorg för sina barn, av förskräckelse över muslimsk fundamentalism, trots att hon själv är muslim.
Hon gör därmed gemensam sak med en annan invandrad politiker, folkpartiets Mauricio Rochas i ett underkännande av svensk integrationspolitik.
Vore inte Nalin Pekul själv ett bevis för hur väl invandrare kan integreras i det svenska samhället och vore hon inte en välkänd företrädare för socialdemokratisk politik skulle ingen bry sig om en sådan här "boendekarriär" som någon kritiker uttryckte sig.
Hennes ställningstagande kan tas som intäkt för att svensk invandrar- och integrationspolitik misslyckats. Hon säger det som inte får sägas, hon handlar på ett sätt som inte är politiskt korrekt.
Nina Björk, en ledande feministisk journalist och teoretiker skriver på DN:s kultursida (30/10) med anledning av den socialdemokratiske enmansutredarens Karl-Petter Thorwaldsson förslag i frågan om föräldraförsäkringen, att "vi är på helt fel spår", när förslaget talar för att fler småbarnmammor skall arbeta heltid.
Hon föreslår "att vi - och detta vi inkluderar alla feminister - börjar om. Vi skall inte längre säga feminist = prodagis = heltidsarbete, utan feminist = begränsad dagistid = delat hemmaliv."
Detta fordrar, menar hon sex timmars arbetsdag, förbud för småbarnspappor att arbeta heltid och ett accepterande av sänkt materiell standard men i gengäld mer tid.
Ur ett teoretiskt feministisk perspektiv kan ett inlägg knappast bli mer inkorrekt och alla förespråkare för kvinnlig jämställdhet har också i hundratal skrivit motinlägg.
Ett korrekt inlägg utifrån socialdemokratiskt perspektiv gör däremot riksdagsledamoten Sylvia Lindgren på Gotlands Folkblads ledarsida den 15 november. Där görs ett angrepp på "högern" och "Svenskt Näringsliv" utifrån ståndpunkter, som är så väl kända, att de förlorat det förklaringsvärde de en gång hade.
Blundar för verkligheten
Där talas om den "svenska/nordiska modellen" som den som "lyckats bäst med att kombinera tillväxt och välfärd." Den svenska modellen har blivit den nordiska modellen som vi berömmer oss av utan att se, att vår egen position som rikaste landet i norden förbytts till det "fattigaste" landet.
En riktig socialdemokrat måste också korrekt blunda för en verklighetsbeskrivning, som bland annat säger att den svenska sjukvården inte längre klarar sina åtaganden. Köer, felbehandlingar och utbränd personal är vardagliga beskrivningar i media.
Problemen i grundskolan håller på att växa oss över huvudet med allt fler som lämnar skolan utan fullständiga betyg och en helt olidlig arbetssituation för lärare och personal. Och ovanpå det allt ökat våld och ökad kriminalitet - inte bara i invandrarområdena - utan också nära alla medborgare i gemen.
Att i dag ge en "sann" beskrivning av tillståndet i landet blir allt svårare. Journalister har blivit specialister på verklighetsbeskrivningar utifrån en dramaturgi som siktar in sig på det spektakulära och säljbara.
Och politiker håller sig med sina korrekta politikersanningar, som nästan alltid ger rätten att missförstå eller förgrova motståndarens uppfattningar. Och forskarsanningar är brukbara för medier och politiker bara om de styrker den egna saken.
Särskilt luftig blir diskussionen om det mångkulturella samhället, där dramaturgin alltid ger företräde för det individuella ödet framför det samhälleliga perspektivet.
Jag väljer att ge källangivelse för att inte bli missförstådd. "I rollen som forskare" skriver etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg, "att den mångkulturalitet som såväl media som politiker spinner en hyllande retorik kring, med avseende på fredlig samexistens, är djupt problematisk", något som också Nalin Pekgul nu tvingats inse.
Kanske är det därför som jag uppskattar Pekguls och Björks utsagor; att de vågar se det djupt problematiska i viktiga samhällsfrågor och kanske är det därför jag menar att artiklar av den typ som Lindgren skriver - hur vällovligt syftet än må vara - har förlorat sitt förklaringsvärde.
En fruktbar diskussion med en meningsmotståndare gagnas inte av ständigt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Det demokratiska samtalet uteblir om den korrekta uppfattningen blir allenarådande. Att alltid slå vakt om det korrekta innebär ofta att man själv saknar välgrundad uppfattning.
Omprövning nödvändig
Ett politiskt partis "sanning" måste alltid prövas mot andras sanningar.
Arnstberg hävdar med hänvisning till Jacques Rancière, att demokratin "består av medborgarnas ständiga och obevekliga kritik av makten, ett anarkistiskt och upplösande element i det politiska systemet.
Demokrati är en process som förhindrar att makthavare blir framgångsrika i att tysta och utestänga misshagliga åsikter och personer."
Slutsatsen: att ha en åsikt är inte fel, att förfäkta den är inte heller fel, men att inte kunna lyssna på en annan åsikt är däremot fel. Förutfattade meningar är som hjärnspöken. Ibland är omprövning en nödvändig och inte sällan smärtsam process.
Pekgul och Björk kan tvinga oss till sådan omprövning. Men därmed inte sagt att jag delar deras uppfattning i allt, men deras erfarenhet ger mig nytt tankegods.