Om detta må vi berätta - igen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En märklig man. Vid fyllda 83 år snor han runt i skolor över hela landet med spänstiga steg för att berätta om sin bakgrund och förmedla sina djupa kunskaper och insikter om hur man bemöter främlingsfientlighet, våld och hat bland ungdomar.
Emerich föddes i en judisk familj i den lilla staden Velký Sevlus i dåvarande Tjeckoslovakien. En idyll, där floden Tisza slingrade sig fram över betesmarkerna. Men i idyllen ringlade också en orm - ett tilltagande judehat i takt med Hitlers framfart och tal om "den slutliga lösningen".
Urvalen i Auschwitz
Snart gick trumslagaren genom staden med sina påbud. Bär judestjärna, packa och utrym bostaden, in i ghettot. Och så kom deportationerna. Under vapenhot föstes de in i järnvägsvagnar.
Det sista Emerich och hans familj (mamma, pappa och fyra systrar) såg av den lilla staden var judar som hängde och dinglade i galgar vid stationen. Så bar det av till Auschwitz-Birkenau.
Där mötte den beryktade doktor Mengele, han som gjorde urvalen i Auschwitz. Han som på någon sekund dömde de köande människorna till liv eller död. Emerich och hans pappa och de två äldsta systrarna fick gå till vänster i riktning arbetslägret. Mamma och de två yngsta systrarna (10 och 12 år) till höger, som hade gaskamrarna och krematorierna som destination.
Pappan sköts
SS-männen hade sina favoritmetoder att misshandla -- att slå mot njurarna eller könsdelarna. Om man inte sköt direkt, vill säga.Mot slutet av kriget kom Emerich och hans pappa att göra en lång vandring till ett nytt läger.
När pappa blev trött erbjöds han skjuts. Efter en stund hördes skott på avstånd och pappa återsågs aldrig mer.
När Emerich kom ut på andra sidan Världskriget var han helt ensam. "Jag var ett skelett med levande ögon". Bakom sig hade han fem koncentrationsläger, som han mirakulöst klarat sig igenom. Förutom Auschwitz också de beryktade Buchenwald och Theresienstadt.
Svårt sjuk i TBC sökte han sig tillbaks till hemstaden, men idyllen var borta. På slingriga vägar kom han så till Sverige 1950. Hans syster fanns här. Elisabeth hade lika mirakulöst överlevt. Efter en längre vistelse på sanatorium begynte ett slags normalt liv. Det började på en konfektionsfabrik.
Hat leder ingenstans
Som socialarbetare drog han ut i jobb under 30 år bland ungdomar med missbruksproblem och så kallade värstingar. Emerich brukar säga att han haft stor nytta av sina egna dyrköpta erfarenheter för att kunna hjälpa andra, vilket i sin tur hjälpt honom själv.
Trots allt som hänt känner Emerich inget hat, "det tar för mycket på krafterna och tjänar inget till".
Han säger istället: Den kärlek jag fick under min uppväxt kunde inte ens nazisterna ta ifrån mig. Och tänk om man sett lille Adolf och hans problem i skolan - hur hade då historien sett ut?
Nej, detta får aldrig hända igen. Vi måste lära av historien. Men sorgligt nog händer det igen - forna Jugoslavien, Rwanda, Burundi, Darfur.
Och i Sverige sitter Sverigedemokraterna i fullmäktigeförsamlingar och kongressar som parti.