Om "auktoritära ledartyper som utsöndrar en gas som omgivningens receptorer genast känner av, och omgivningen börjar dansa efter ", skriver Lena Andersson på i DN den 22 okt. Exemplen är Carl Bildt i förhållande till journalister och Zlatan på plan med fotbollslandslaget.
" Ett lekmannaöga kan se att fotbollslandslaget blir bättre, gladare och friare, när Zlatan inte är med. Dessutom vinner de varje gång. När Zlatan är på plan är de ängsliga,att inte på rätt sätt tillgodose hans behov av överlägsenhet", tillägger Andersson.
Samma dag fortsätter Eva Bofride i GT på ovanstående tema " om hur lätt det är att låta drivande eldsjälar ta över och själv luta sig tillbaka". Exemplet i det här fallet är kyrkorådet i Visby.
Få tar strid och bråkar
Eva Bofride tassar fram och tillgodoser med sitt resonemang samtliga i kyrkorådet. De ängsliga, de som inte vill göra fel, även om de är medvetna om fel och vuxna nog att ta egna beslut och den överlägsne, han /hon som kör över de ängsliga.
Alla skall få behålla ansiktet. Men är det inte tvunget att ifrågasätta sitt förhållningssätt, om det skall finnas ett högre krav på någon som har ett förtroendeuppdrag? Att tydligt peka ut skillnad på person och sakfråga.
Intressant i Eva Bofrides krönika är, att om en ledamot i kyrkorådet skulle ha ställt en fråga om huruvida museet på domkyrkovinden färdigställts, som avsikten var med de äskade medlen, så skulle det innebära, att en ledamot genast "tar strid, bråkar och skapar olustig stämning".
Samtidigt påstår många att vi lever i en demokrati. I en demokrati väljs man till att företräda övrig befolkning, alltså blir varje ledamots uppgift att ställa frågor kring ärenden som är otydliga eller oförståeliga på en ärendelista. Det kan aldrig vara ett ifrågasättande av vare sig ordförande eller ett AU. Det är bara en rimlig fråga, om man som ledamot läst på innan kommande möte, en fråga som kräver ett rimligt svar.
Ställer ledamöter inte frågor visar det sig att den som valts är otillräcklig, som Olof Ruin skrev i söndagens DN debatt om Håkan Juholt. "Den valde har visat sig otillräcklig."
Måste man bli bitter?
Gör man som Carl Bildt, bjuder motstånd i alla lägen, blir man bejublad och får som i Bildts fall ett eget kapitel i läroböcker om intervjuteknik.
Bjuder jag som kommuninnevånare eller ledamot motstånd i en fråga ingen annan vill ta upp, tigs jag ihjäl eller "risken blir att jag blir bitter " som Eva Bofride skriver, om inte alla hakar på.
Varför i herrans namn måste man bli bitter? Eller ilsk? Eva Bofride påstår i andra sammanhang att man väljer sina strider. Gör inte alla det? Får man inget gehör, så får man lägga ner saken. Eller, som de som gått före i vetenskap och politik, gå den ensamma vandringen ut i öknen med allt vad det innebär av förkastelse av medborgare som inte vågar stå upp för en vettig sak.
Är man i stånd att skapa motbilder, eller nya dimensioner, följer så småningom de räddhågade efter, även om det tar tid. Det visar historien.
Rätten att tala har alla
Om ingen vågar, alla böjer rygg, skapas ingen historia. Demokratin blir unken, närmar sig sakta diktatur, om vi låter oss styras av några få.
Man måste inte sätta eld på sig själv för att bli hörd i Sverige. Rätten att tala har alla. Rätten att bruka den tycks vara mycket liten.