Om minkar och människor
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Kor som drunknar i gödsel, grisar utan strö och minkar som biter ihjäl varandra - bilderna och berättelserna om sådant är lika motbjudande och oacceptabla som alltid. Oavsett hur missförhållandena uppenbarats ska vi ta dem till oss. Sanningen är aldrig fel som grund för åtgärder.
Men man måste kunna diskutera slutsatserna. De är inte så självklara, i det senaste fallet med vanvårdade minkar, som djurrättsaktivisterna och de rödgröna hävdar.
S-regeringen var 2006 på väg att stoppa pälsnäringen. Efter valet beslöt riksdagen annorlunda. En statlig utredning hade ju 2003 gett näringen en frist till 2010 för förbättringar.
Jordbruksverket, som 2007 fick tillbaka ansvaret för djurskyddet, har i år granskat hur pälsdjursnäringen utvecklats.
Att döma av bilderna som visats i tv finns det alltjämt otillåtliga brister.
Jordbruksdepartementet ville 2005 skärpa regelverket så att det inte skulle bli ekonomiskt möjligt att bedriva näringen. Kompensation utlovades till dem som måste sluta föda upp mink.
Följden skulle bli att djuruppfödningen flyttade till andra länder, med en annan syn på "djurens rätt" än Sverige, samt till förlust av jobb.
Varken det ena eller det andra tycks bekymra de rödgröna. De kräver stopp för pälsdjursuppfödning (Svenska Dagbladet Brännpunkt 9 augusti).
Men den grundläggande frågan på detta område liksom på andra där det förekommer något icke önskvärt är - ska man ingripa med förbud eller med regler?
Djurrättsaktivisterna vill att människor ska sluta äta kött och använda djur till något över huvud taget. Det är en legitim ståndpunkt. Men den har förödande följder för människan och mänskligheten.
De rödgröna har också full rätt att döma ut pälsdjursuppfödning, vilken de uppenbarligen tycker är som valfångst eller tjurfäktning. Men då får de också tåla kritik - för att ge sig på en liten grupp näringsidkare i syfte att skära populistiska pipor i djurrättsaktivismens dyiga vassmarker.
Människans syn på djuren har varierat från tid till tid och från kultur till kultur. I Sverige har vi nedärvda attityder av respekt från bondesamhället, när människorna levde nära djuren och var beroende av deras välmåga. Det är därför vi, tack och lov, överlag intar en kritisk hållning när den industriella djurhållningen om och om ingen hotar gå över gränser.
Men svaret är inte dogmatism, som hos djurrättsaktivisterna, eller politisk opportunism, som hos de rödgröna. Svaret är i stället vaksamhet, medvetenhet hos konsumenter och producenter.
Jordbruksverket avgör i år om det behövs nya regler för pälsdjuren. Det är bestämt att burarna blir större från 1 januari. Är inte detta en bättre väg att gå än förbud?