I måndagens Gotlänningen efterlyser Eva Bofride källorna bakom mina texter om vinstjakten i välfärdssektorn. Jag borde så klart ha nämnt dem, bland annat Tiden-rapporten ”Välfärdsoligarkerna”. Där ges en mycket tydlig bild av ett effektivt nätverk där nuvarande och före detta politiker sedan decennier intimt samverkar med ägare och chefer i olika välfärdsbolag. Rapporten är lätt att tanka ner (jag har mailat den till Bofride).
En annan källa är ”Den stora omvandlingen. En granskning av välfärdsmarknaden” av Kent Wärne med flera, som finns ute i bokhandeln. Med sin väl belagda, litet torra genomgång av hur små Pysslingen-alternativ på ett par decennier utvecklades till lönsamma, ogenomskinliga miljardkoncerner är boken rena väckarklockan. Jag tror att Eva Bofride åtminstone skulle bli lite betänksam efter en genomläsning.
Andelen skattefinansierad välfärd som drivs i privat regi var 2012 17 procent. Samma år betalade staten och kommuner/landsting 104 miljarder till privata aktörer. Vinstdrivande företag (aktiebolag) kontrollerade då 83 procent av den privata välfärdssektorn. (Wärne med flera).
Eva Bofride skriver om ”vinstförbud”. Jag skriver om förbud för vinstuttag, det vill säga ett stopp för att lyfta ut vinster (emellanåt på väldigt kluriga sätt) till ägare och chefer. Vinster är nödvändiga. De som återinvesteras eller fonderas för framtida förbättringar är helt okej i min värld. Hur svårt är det att förstå?
Idén om en individuell vårdpeng i sjukvård och omsorg luftades på försommaren av Göran Hägglund (KD). Sedan blev det tyst, oklart varför. Kanske ansågs det utspelet otaktiskt inför en valrörelse? Tankarna om vårdpeng och olika kompletterande försäkringslösningar är inte nya, de har diskuterats sedan 90-talskrisen bland politiker i sjukvårdssektorn – fast med mycket små bokstäver, långt från mikrofoner och kameror. Planeras något efter valet, månne?