Omaka allians i Storbritannien
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
De senare sätter sig i stället i en regering tillsammans med de konservativa under David Cameron, ett politiskt rätt omaka äktenskap med tanke på att många liberaldemokrater har sina rötter i Labour. Den nya koalitionen lovar kaxigt att regera utan nyval till den 7 maj 2015 och även lagstifta om fasta mandattider, löften som kan visa sig svårare att hålla än att fästa på papper.
De konservativa dominerar
Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg blir vice premiärminister och liberaldemokrater ska placeras i alla ministerier, men de konservativa lägger beslag på alla tunga poster i den manligt dominerade regeringen. Liberaldemokraterna kan i bästa fall utöva visst inflytande i frågor som miljö, medborgerliga rättigheter, skatter och banklagstiftning. Kanske även i någon mån neutralisera de konservativas fanatiska EU-motstånd.
Liberaldemokraterna utlovas också en folkomröstning om en reform av det brittiska valsystemet, som idag är designat för två partier och för att ge kraftiga utslag i ena eller andra riktningen, så att det vinnande partiet får en tydlig majoritet att regera på. Det brukar fungera, men den här gången producerade systemet bara ett orättvist resultat, ingen vinnare och än mindre någon majoritet.
Labour gick tillbaka, men behöll sin ställning som näst största parti. Liberaldemokraterna, som spåddes ett genombrott efter Cleggs starka insats i de första partiledardebatterna, föll igenom i valet och förlorade ett par mandat.
Utan egen majoritet
De konservativa gick visserligen framåt, men Cameron misslyckades med att få egen majoritet. Storbritannien fick ett hängparlament, något som britterna inte visste hur de skulle hantera.
Cameron förklarades ha en moralisk rätt att regera, och liberaldemokraternas kontakter med Labour fördömdes som fult dubbelspel. När man inte dömde ut ett sådant alternativ som alltför svagt. Labour och liberaldemokraterna behövde stöd från några småpartier för att kunna regera. Marknaden tryckte också på för att få Cameron installerad, med eller utan egen majoritet.
Av den radikala förnyelse av brittisk politik som Nick Clegg gick i bräschen för återstår inte mycket. Den utlovade folkomröstningen gäller ett förslag som innebär att det krävs 50 procent av rösterna för att bli vald mot som nu flest röster i en valkrets. Men det finns finns inget större stöd vare sig bland de konservativa eller Labour för en sådan ordning, och det mesta tyder på att allt förblir vid det gamla.
Liberaldemokraterna har också fått ge upp sitt motstånd mot en modernisering av Storbritanniens kärnvapenubåtar (Trident), nya kärnkraftverk och tak för invandringen, samtidigt som de fått släppa sitt eget krav på amnesti för för invandrare som levt en tid i landet.
Ny ledare för labour
Liberalerna ville vänta med stora besparingspaket tills ekonomin återhämtat sig, men får nu svälja en "nödbudget" med nedskärningar och skattelättnader inom 50 dagar. Frågan är hur dessa eftergifter mottas av liberaldemokraternas gräsrötter.
Med liberaldemokraterna insydda i en konservativ regering, blir behovet av ett progressivt alternativ som kan ta till vara vanliga britters intressen ännu större. Labour måste snabbt reorganisera partiet under en ny ledare, David Miliband eller någon annan.
En tid i opposition kommer att göra Labour gott. Konsten blir att komma tillbaka - den förra konservativa epoken varade i 18 år. Labour regerade i 13 år. En fast mandattid gör det svårare att klamra sig fast vid makten, men det slår inte igenom direkt.