Omöjligt att besegra ett folk
Pierre Schori höll i söndags på Fårö ett ideologiskt tal som man sällan hör numera. Foto: Ronnie G Lundin
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Olof Palmes minnesplats på Fårö inspirerade säkert till detta tal i Palmes anda. Tal av ett slag som en gång satte lilla Sverige på den internationella kartan. Det tycks vara otänkbart idag. Är förklaringen EU eller brist på klarsynta internationalister bland våra dagspolitiker? Både och, sannolikt. Men befriande var det att med Pierre Schori få blicka ut från den inrikespolitiska dammen ett slag.
Sverige under Nato
Den nationella dammen är trygg och självklar. Där bortanför ligger den stora sjön och ännu längre bort det vida havet. Däremellan förbindelser, ibland svåra att hitta och ta sig fram utefter. Men nyfikenheten finns, eller borde finnas, om vad som döljer sig nedströms. För helheten är ett faktum, såväl i politiken som i naturen. Helheten i utrikespolitiken har tidigare varit en kungstanke i svensk politik. Det har lett till kraftfull satsning på FN, plus en tydlig och klassisk neutralitetspolitik. Denna solida grund gjorde Sverige till en trovärdig aktör på den internationella scenen. Men det var då det.
Nu skickar Sverige trupp till Afghanistan att strida under Nato-flagg. Där FN har utmanövrerats av de "stora" nationerna. Sverige dras med som en minijolle utan egen styrförmåga. Det är plågsamt att åse detta spektakel, är man böjd att säga, men det är naturligtvis en synnerligen allvarlig situation. Sverige skall inte vara där, punkt! USA skall inte heller vara där i aktiv strid mot ett folk. Oklart motiverat som en kamp mot terrorismen.
Nära Vietnamsituationen
Ett USA som är rustat till tänderna försöker kämpa ned talibanerna som saknar flyg, distansartilleri, satellitövervakning och annan modernt krigsutrustning. Har man hört och sett detta förut?
Frågan är om inte USA ligger farligt nära en Vietnamsituation. Och frågan är om man lärt av historien. Man kan besegra en armé, men inte ett folk. I dagarna späs problemen på av den mängd dokument som läckt ut om Afghanistan-kriget. Detta är ingen vacker läsning.
Pierre Schori har tänkvärt analyserat situationen i Afghanistan i den nyligen publicerade boken Vägen ut ur Afghanistan (Leopard förlag). Där visar han att detta är ännu ett exempel på västs koloniala attityd (att vilja civilisera vildarna), hur FN:s roll reduceras och utnyttjas och hur Sverige på dunkla grunder dragits in.
Han lyfter fram behovet av en massiv insats för att återuppbygga Afghanistan - inte med vapen utan med tegelsten, för att citera Palmepristagaren Carsten Jensen. Kopplingen bistånd och militära insatser är en återvändsgränd. Svenska Afghanistankommittén, med sin unika kännedom om landet, påtalar dessutom det omöjliga i att påtvinga afghanerna en västerländsk modell. Inte minst krävs en stor satsning på kvinnor och flickor. Där finns nyckeln till utveckling, det visar all erfarenhet.
Schori avslutar sin bok med sju konkreta förslag till en ny svensk Afghanistanpolitik. Förslag som mynnar ut i att Sverige måste återgå till att försvara folkrätten och aktivt bidra till att återupprätta FN:s förmåga och trovärdighet. Gammal god svensk utrikespolitik, således.