Det är trist när debatten övergår till rallarsvingar. Som när Eva Bofride skriver ledare om ”allvarliga anklagelser mot Attendo” och hänvisar till min lördagsledare. Jag låter läsarna jämföra och dra sina egna slutsatser.
Jag skrev så här: ”Det andra är att de problem som finns på vissa håll på Pjäsen inte uppstod den dag Region Gotland tog över. Det har mig veterligt inte heller några klagande påstått. Däremot är allt numera öppet redovisat eller möjligt att ta fram eftersom verksamheten nu är offentlig.”
Eva Bofride kommenterar detta så här: ”Det senaste direktivet från partiet torgförs nu lite här och var, senast av Ulla Pettersson på Gotlands Folkblad. Nämligen att det var lika illa ställt under Attendos regi men då vågade/fick ingen berätta om det.”
Längre fram fyller hon på med att jag påstått ”att Attendo inte bara skötte verksamheten vid Pjäsen dåligt utan dessutom tvingade personal, boende och anhöriga att tiga om detta.” Det är rätt vidlyftiga tolkningar.
Jag tror inte att Eva Bofride skriver på några partidirektiv. Jag gör det i varje fall inte och skulle uppskatta om vi kunde hålla den typen av anklagelser borta från ledarsidorna.
Omsorg om de äldre är en svår fråga för ett modernt välfärdssamhälle. Själva omsorgen, dess organisation och finansiering sköts av människor som ännu inte varit i behov av den. Det är lätt att ha synpunkter på skolan, vi har alla varit elever och många av oss föräldrar. Äldreomsorg har vi möjligen upplevt som anhöriga eller personal.
Det är en utmaning att kombinera valfrihet i äldreomsorgen med generellt hög standard. Tanken att dåliga alternativ väljs bort och därför kommer att försvinna från marknaden låter bra i teorin. När människor i behov av andras hjälp för sin livsföring förvandlas från medborgare till kunder går något förlorat.
I praktiken handlar äldreomsorg i allmänhet och särskilt boende i synnerhet om människor som är hjälpbehövande i åtminstone något avseende och som ofta är bräckliga. Krafter och förmågor avtar och det är i sig en påfrestning. För många är det en svår och oroande process att fatta beslut om nytt boende. Att flytta igen för att få en bättre eller tryggare omvårdnad hos någon annan vårdgivare är ett så stort och svårt steg att det för de allra flesta aldrig blir aktuellt.
Det rör sig om ett helt annat relation än att handla upp inventarier, ett bygge eller en transporttjänst. Där har vi svårt att mötas, vi som ser den skillnaden och de som tycker att det inte borde vara någon skillnad, upphandling som upphandling. Jag tror mig inte om att kunna övertyga någon meningsmotståndare i det avseendet. Där får man helt enkelt välja vilket synsätt man tror på.
Jag tror att det är viktigare att få välja hur ofta man vill duscha, vad man vill äta och hur dags man vill lägga sig än vilken arbetsgivare personalen har.
Alltså kan vår strävan aldrig vara annat än att alla äldreboenden ska hålla hög kvalitet. Det är kravet jag vill ställa på politikerna, inte att de ska bli experter på att hitta rätt i en snårskog av vinstkrav, korsägande och skatteplanering.