Onödigt krångel om arbetstiden
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För två år sedan presenterade EU-kommissionen ett förslag på ändring av arbetstidsdirektivet. Bakgrunden är att EG-domstolen slagit fast att även inaktiv jourtid, då till exempel läkare sover, ska räknas in i normalarbetstiden och att kompensationsledighet måste tas ut direkt efter utfört arbete, oavsett om arbetstagarna vill eller inte. Sedan dess har segdragna förhandlingar pågått mellan länderna om detta och även arbetsveckans längd.
Tråkigt nog kunde inte det finländska ordförandeskapet nå en kompromiss under det extrainsatta arbetsmarknadsministermötet i Bryssel på tisdagen. Cypern, Frankrike, Grekland, Italien och Spanien vill inte veta av några undantag från 48 timmar som normalarbetstid och då blir det heller ingen lösning i de andra delarna.
Stelbenta regler
Nås ingen kompromiss om helheten före årsslutet innebär det att de stelbenta jourreglerna börjar tillämpas i Sverige från och med januari. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin beskrev följderna för vårdsektorn som kaotiska i en kommentar efter mötet. Från arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) befarar man att många sjukhus kommer att få problem med schemaläggning och kostnader på grund av direktivet.
Den stora stötestenen i EU är med andra ord frågan om hur lång arbetstiden får vara i medlemsländerna. Det är en god illustration av varför unionen måste bli smalare och vassare. Den franska regeringens ståndpunkt om hur lång en arbetsvecka ska vara borde inte tillåtas sätta käppar i hjulet för schemaläggningen på svenska sjukhus.
Det är underligt att både TCO och LO står på samma sida som de länder som stoppade det finländska kompromissförslaget i fråga om arbetsveckans längd. Fackförbunden brukar ju vara noga med att framhäva vikten av att EU respekterar medlemsländernas egna bestämmelser inom arbetsrätten. Det har ju blivit tydligt inte minst i det så kallade Vaxholmsfallet. Men i denna fråga intar de en helt annan hållning till EU:s inflytande över arbetsrätten.
En tråkig effekt av låsningarna i förhandlingarna om arbetstidsdirektivet är att många EU-medborgare i de nya medlemsländerna - som hindras från att arbeta i gamla medlemsländer på grund av övergångsregler - inte heller ska få bestämma över hur mycket de vill arbeta för att förbättra sin situation. Så borde inte EU fungera.