Almedalsveckan är julafton för svensk politik. Under några intensiva dagar flyttas epicentrum för nationell toppolitik från Stockholm till en igenfylld medeltidshamn på Gotland.
Vanligtvis avlöper veckan utan någon större dramatik. Partiledarna håller sina tal, massmedia utvärderar desamma, vänstern slår mot högern och högern svingar tillbaka. En vanlig Almedalsvecka är precis som julafton; trevlig, traditionsenlig och alldeles, alldeles förutsägbar. Förutom i år. I år var julafton på Mallorca för någon som alltid brukar firar hemma.
Sedan valet 2006 har alliansen med Nya moderaterna i spetsen satt den politiska dagordningen. Övriga partier har bara haft att finna sig. Socialdemokraterna har haft fullt upp med interna bekymmer, Miljöpartiet har varit för små för att på allvar ta upp kampen och Vänsterpartiet, tja Vänsterpartiet har väl aldrig satt den politiska dagordningen förutom i sina drömmar om ett revolutionärt Sverige. Och drömmar är ju bara drömmar, även om de är rödfärgade.
Men Almedalsveckan 2011 visade att nu har någonting förändrats. Socialdemokraterna har en ny ledare, precis som Miljöpartiet. Sverigedemokraterna höll sitt första tal, Maud Olofsson sitt sista och Kristdemokraterna tog tillfället i akt att försöka lansera sin egen signaturfråga, det vill säga hårdare tag mot ungdomsbrottslighet. Schackpjäserna på det politiska brädet har avancerat.
Håkan Juholt ville profilera sig, visa att Socialdemokraterna har kommit tillbaka stärkta efter sin kris.
Tyvärr var det inget nytt under solen. Vänsterretoriken var densamma, kritiken mot högern var större än de egna förslagen och de klassiska oppositionsknepen, att gärna tala om vad som är fel men inte tala om hur förändringen ska finansieras, föll väl på den mustaschprydda läppen.
Men alliansen får inte låta sig luras. Klavertrampet om Libyen och frispråkigheten på den egna semester kommer att förblekna och då finns risken att den känsla av förnyelse som ett nytt ansikte förmedlar endast i sin egenskap av att vara nytt är tillräcklig för att utgöra ett betydligt större hot mot alliansen i valet 2014 är vad Sahlin gjorde 2010.
Fridolin ska inte heller underskattas. Med sin skickliga balans mellan kunskap, trovärdighet och ungdomlighet framstår Miljöpartiet som politiskt trendigt, och sådant lockar välutbildade 30-plus-väljare. Väljare som i förra valet om inte i annat i brist på alternativ måhända gav sin röst åt alliansen.
Reinfeldts utsträckta hand mot Miljöpartiet är klok. Mycket klokare är Kristdemokraternas utspel angående ungdomar som snarare känns dammigt. Hårdare tag mot ungdomsbrottslighet känns knappast som någonting omstörtande eller ens särskilt konfliktfyllt politiskt. Hägglund griper efter halmstrån. Frågan är hur länge det han nu har fått tag i skall orka hålla honom uppe politiskt.
Den stora händelsen var dock Sverigedemokraterna som Almedalens sista dag tog sin plats i solskenet, som måhända något fördunklades av det stora säkerhetspådraget.
Åkesson kritiserade Reinfeldt i sitt tal och mellan raderna stod det klart att han inte uppskattar den kalla hand som de etablerade partierna har visat sverigedemokraterna i frågan om eventuella uppgörelser. Åkesson kan föra ut sin politik genom det mandat som väljarna gav honom i valet 2010, men hans parti står för värderingar som inte delas av en klar majoritet av svenska folket och det är den kalla handen han nu får erfara i sitt politiska arbete.
Hade han varit riktigt seriös hade han förstått att han inte kan sura sig till mer makt. Mot bakgrund av att han enligt den senast undersökningen har förlorat en tredjedel av sitt röststöd har han redan mer än vad han borde.
Retoriken om att Sverige har fler våldtäkter än vissa afrikanska länder visar dessutom inte bara på retoriska fulknep utan även på en stor kunskapsbrist och kreativitet vad det gäller att tolka fakta. Tyvärr ger upplägget i Almedalen inte tillfälle för debatt, vilken är precis vad Åkesson behöver utsättas för. Igen och igen och igen, tills alla verkligen förstår att Sverigedemokraterna inte bara är främlingsfientliga, de är även inte uppgiften mogen att vara ett riksdagsparti.
En analys av Almedalsveckan 2011 resulterar oundvikligen i att inte bara Juholt och centern står inför några arbetskrävande år för att försöka återta sin politiska position, även alliansen måste fortsätta att driva sin politik enligt utstakad linje för att kunna få behålla regeringspositionen även efter hösten 2014. Spelplanen har ändrats, så måste alliansen. Framför allt sedan Sahlin och även eventuellt Ohly inte kommer att vara en del av nästa valrörelse. De båda är sannolikt skyldiga till både en och två röster på alliansen...