KRÖNIKA
Innan de nya Moderaterna var påtänkta kunde man vara säker på en sak. Oavsett hur bra opinionssiffror partiet hade under mandatperioderna hamnade Moderaternas valresultat någonstans mellan 20 och 23 procent.
Med cirka 240 dagar kvar till riksdagsvalet är en av de intressantaste tendenserna i opinionsmätningarna att M tycks vara på väg tillbaka till dessa nivåer. I den senaste sammanvägningen av opinionsmätningar, en så kallad poll of polls som ger en säkrare bild av opinionsläget än en enskild mätning, får M 24,4 procent, vilket kan jämföras med Socialdemokraternas 33,6 procent. Samtidigt är skillnaden mellan blocken 12,6 procentenheter.
Många inom Alliansen passar förstås på att påminna om att de rödgröna även hade ett ordentligt övertag i opinionen i januari 2010, och att det med allt rörligare väljare är svårt att så här lång tid i förväg förutse valresultat. En viktig skillnad gentemot 2010 är dock att de rödgrönas ledning redan hade börjat krympa när valåret inleddes. Visserligen visade en enskild mätning nyligen på ett tydligt minskat avstånd mellan blocken, men det återstår att se om det är en utveckling som kommer att synas i andra mätningar.
Moderaternas dåliga opinionssiffror understryker Alliansens problem. Det är M som varit drivande i Allianssamarbetet, och väljarnas bild av Alliansen är till stor del synonym med bilden av M. Hur mycket de andra Allianspartierna än säger sig ogilla det, har de anpassat sig till ett liv som småplaneter kring den nymoderata solen. Det gör det svårt för något annat Alliansparti att ta initiativet, nu när M uppfattas som tröttkörda. Lika svårt är det emellertid att se M acceptera en sådan förändring.
Vi har med andra ord fått en situation där M ätit upp de små regeringspartierna, men utan att långsiktigt tjäna på det opinionsmässigt.
Moderaternas och Alliansens möjligheter att bryta denna utveckling är, som M:s förre partisekreterare Per Schlingmann konstaterade häromveckan, avhängigt förmågan att överraska väljarna och förändra bilden av sig själv som tröttkörd (Dagens Industri 13/1). Men hittills har vi, trots opinionsläget och mätningar som visar att många väljare menar att utvecklingen i Sverige går åt fel håll, inte sett några tecken på att Alliansen inser situationens allvar.
I opinionsmätningarna är det också värt att peka på hur Sverigedemokraterna, trots ständiga mediekommentarer om partiets ”rekordsiffror”, i princip inte rört sig i opinionen sedan början av förra året. Kanske har den intensiva debatten om rasism och främlingsfientlighet under 2013 minskat SD:s attraktionskraft.
Det är även intressant att notera hur Vänsterpartiet i det tysta klättrat i opinion under 2013. Med en socialdemokrati som är helt inriktad på den politiska mitten, och en skicklig ledare i Jonas Sjöstedt, kan V mycket väl komma att överraska under supervalåret.