Partiernas problem är inte primärt pengabrist. Centerpartiet är den demokratiska världens näst rikaste politiska parti, men tycks dömt att skvalpa strax över riksdagsspärren.
Inför eurofolkomröstningen 2003 var ja-kampanjen så påkostad att det var direkt löjligt. Om svenska folket bara fick tillräckligt många gratismazariner av tillräckligt många projektanställda Muf:are skulle det nog gå vägen, verkade strategerna tro. Om Lasse Åberg hade gjort en parodi på ung välfinansierad politikerklass skulle den sett ut just så.
Nej-sidan satsade på billigt, engagerat och egentillverkat. Mazarinmiljonärerna förlorade folkomröstningen.
Ändå är det relevant att prata om pengar. Nej, 25 000 kronor från en privatperson kan knappast köpa partiets åsikter.
Men som väljare har vi ett intresse av att veta vilka våra politiker tar emot bidrag från. Det intresset bör partierna respektera.
Att Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten initierar en förändring av hur hennes parti redovisar mottagna bidrag är därför välkommet. Alla bidrag över 20 000 kronor ska nu bli offentliga.
Dock - så sker redan i dag hos flertalet riksdagspartier. Och då är det allt lite förmätet av Arkelsten att bjuda in övriga partier till en uppgörelse. Istället för att hoppa på tåget sist låtsas nu Moderaterna vara först.
Målet är uppenbart: att göra Socialdemokraterna, som får pengar från både LO och A-lotterierna, till Svarte Petter i bidragsdebatten.
Motiven till trots är det bra att M ändrat sig. Öppenhet är bra för demokratin, även om pengar verkligen inte är allt här i världen.