Krönika
Efter en del turer fick vi till slut en regering, vilket visar att det fungerar som det ska i en demokrati som vår. Men debatten har handlat om hur rörigt det är på vänsterkanten.
De högerpopulistiska partierna hävdar att de inte är det minsta röriga utan att de i själva verket utgör ett stabilt regeringsalternativ.
”De som tittar på det här skådespelet eller spektaklet noterar nu att vi har en väldigt splittrad regeringssida och en väldigt enig opposition”, sa Jimmie Åkesson fast han ju vet att oppositionspartiet L än så länge håller sig på behörigt avstånd.
”Svenska folket har i praktiken att välja mellan en borgerlig regering, eller ett fortsatt regeringskaos”, la Ebba Busch till.
M, KD och SD har nämligen hittat det ultimativa framgångsreceptet. De ska bara samarbeta om det de är överens om. Det är en strålande idé.
Det blir ju så mycket lättare med enigheten om man hoppar över allt man inte är överens om.
I andra sammanhang, typ familjekonflikter, har ju modellen med att sopa alla oenigheter under mattan används i alla tider.
Det blir förstås en märklig statsbudget, den borde ju innehålla alla politikområden även de man inte är överens om typ pensionerna och sjukförsäkringen. Men något måste man offra på enighetens altare.
M och KD uppträder som när man känner sig tvingad att bjuda hem en mindre trevlig släkting på julmiddag i hopp om att hen inte stannar så länge. Hen har trots allt en del efterlängtade julklappar med sig. För L verkar samröret med SD vara som att suga på en onyttig karamell som man egentligen borde spotta ut men som man ändå inte kan låta bli att smaka på.
Att den begränsade budgetreservation M, KD och SD enades om gick segrande ur omröstningen i riksdagen kan SD tacka C för, vilket de också gjorde. C lyckades med den dubbla bedriften att lägga ner sina röster så att en S-regering kunde tillträda för att sedan lägga ner sina röster så att S tvingas regera på en budget som förhandlats med SD.
I den SD-förhandlade budgeten försvann investeringsstödet till byggande av hyresrätter, familjeveckan, pengar för köp av skyddsvärd skog och så la man till sänkt bensinskatt och jobbskatteavdrag. Kvar blir också den orättvisa skatteklyftan - den så kallade funkisskatten - för personer med sjuk- och aktivitetsersättning.
Ungefär så långt kom de. För den ”väldigt eniga” oppositionen är oense om pensionerna, biståndet, a-kassan, sjukförsäkringen med mera.
Med den fart M och KD förflyttar sig mot SD så är oenigheterna snart ett minne blott.
Regeringsmakten hägrar och då kan man inte vara så petnoga med den egna politiken.
Barbro Engman