Hela vår värld skakades fredagen den tjugoandra juli 2011 av de fasansfulla händelser som skedde i Norge, vårt grannland. Händelser som kommer att återfinnas i framtida historieböcker. På några timmar kastades hela nationen ut i en ofattbar tragedi.
Norges politiska centrum, regeringskvarteren i Oslo nära utraderas i en terrorbombning med sju dödsoffer som följd och några timmar senare kom rapporter om dödsskjutningar på ett socialdemokratiskt ungdomsläger på ön Utöya. Där befarades ytterligare 9 till 10 dödsoffer. Ohyggliga och ofattbara händelser med många döda. Kommentarerna pekade då på att terrordåden sannolikt utförts av islamistiska grupper med kopplingar till al-Qaida och var en hämnd för Norges engagemang i Afghanistan och Libyen.
När vi vaknade lördag morgon och hörde nyhetssändningarna kändes det till en början som om de nya uppgifterna inte var trovärdiga. Oslopolisen rapporterade att minst ett 80-tal ungdomar på Utöya blivit skjutna under fredagseftermiddagen av en 32-årig "etnisk norrman". Han namngavs och vi kunde se bilder av honom i en nyhetsrapportering som sedan pågått nästan kontinuerligt. Söndag kväll rapporteras 92 döda.
Står oss nära
Ingen annan nation och folk står oss närmare än Norge och det norska folket. Norge är vårt broderfolk och vi har historiskt varit sammanflätade i en gemensam nation. Det känns nästan som det som hänt i Norge har hänt i vårt eget land.
Sveriges Radios reporter Jenny Sanner Roosqvist rapporterade från det provisoriska kriscentret Sundvallen. En familj med sin 10-årige son kom med bil till centret för att få klarhet i vad som hänt pojkens storasyster och familjens dotter. Dottern hade deltagit i lägret. Det katastrofala beskedet var att dottern var ett av offren.
Efter några timmar återvände de till sin bil, med böjda huvuden och blicken mot marken. Utan sin dotter men nu bärande på hennes resväska. De kommer i sinom tid att få hem sin dotter, då för att begrava henne. Ett öde de delar med många norska familjer. Vi människor möter många kriser under vår levnad. Ingen kris är så nära och påtaglig som när vi mister en nära anhörig.
I min ungdom deltog jag som SSU:are i ett veckolångt Nordiskt ungdomsläger i den syddanska staden Sönderborg, beläget nära tyska gränsen. Härliga dagar med bad, samtal, utbyte av tankar med ungdomar från våra grannländer och inte minst diskussioner med politiska seminarier.
Jag vill minnas att dåvarande ordförande i SSU Sverige, Ingvar Carlsson, var en av föreläsarna. Ett innehåll som säkert inte var annorlunda än vad de unga norska socialdemokratiska hoppades få delta i på sitt sommarläger på ön Utöya.
Ord har betydelse
Ord har betydelse. Ledarskap i kris har en särskilt stor betydelse. Vi har historiskt sett många exempel. Statsminister Jens Stoltenbergs olika framträdanden har visat en skakad och starkt berörd människa. Han har visat att han inte enbart är en formell ordförande för sitt parti, tillika statsminister, utan även i praktiken en självskriven ledare för hela sin nation när de som bäst behöver stöd.
Lugn, samlad och med mycket klokskap. Detta i en situation när ett starkt ledarskap verkligen behövs. Mitt i all tragedi har han förmått inge tillit och manat till nationell samling.
Orden, som Stoltenberg lånade från en av de överlevande från Utöya, i söndagens gudstjänst i Oslo domkyrka lyser som i eldskrift: "om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi kan visa tillsammans".