När Mikael Wiehe sjöng fram sin ironiska kommentar ”Ordning och reda, drill och discipin” under vänstevågens högtid på 70-talet, kunde han knappast ha tänkt sig att det receptet skulle komma att tas på fullaste allvar 40 år senare. Det var tänkt som en kritik mot den som man upplevde alltför auktoritetsbundna skolan. Det kunde uppfattas som ett nödvändigt uppror för en demokratisk skola, där eleverna i skoldemokratisk anda skulle skapa en skola som gav utrymme för den kreativa nya människan. Det var skolpolitiska mål.
Riktigt så har det nu inte gått. Vad vi fått är egentligen en tragisk utveckling mot ”kaosklasser” där ingen kommer till sin rätt, varken elever eller lärare. TV, radio, tidningar är fulla av recept på temat ordning och reda i klassummet, som en given förutsättning för en utveckling av en kunskapsskola, som förmår hävda sig i Pisa-mätningar. Vad man kan se från de mätningarna är att ganska så auktoritära eller gammaldags skolor förmår hävda sig bäst. Kanske är det så att vi tappat i ranking och i kunskaper, men vad man saknar i debatten är olika förklaringar till att vi fått den skola vi inte velat ha.
Det finns två saker som är värda att framhålla i debatten. Den ena gäller det självklara att skolans utveckling hänger samman med samhällsutvecklingen i stort. Skolan har kommit att ges ett uppdrag som fordrar förändring inte bara i klassrummet, utan också måste komma att gälla normupplösningen i samhälle och fostran i stort.
Med andra ord är det inte bara lärarna med högre lön som kan förändra skolan inifrån. Situationen utanför skolan, främst genom föräldrarnas medverkan, måste utvecklas mot ökat ansvarstagande från den egna ”juvelens” sida. Och viss rätt för myndigheter och institutioner att sätta gränser.
Just detta är den andra saken som är värd att uppmärksammas. En Pisa- mätning som ser till elevens sociala utveckling skulle kanske ge ett annat och för Sverige gynnsammare resultat. Det vet vi inte.
Den sociala fostran var vid sidan av kunskapsinhämtandet skolans två övergripande mål. Vi har tappat i kunskaper. Den minst lika viktiga frågan är om vi har tappat vad gäller den sociala fostran.
Social fostran inkluderar demokratisk fostran. Av största vikt blir då att vi i skolans och i hemmets fostran förmår göra gränserna klara för individens ansvar i samhälle och skola.
Frihet i all ära men frihetens gränser är nödvändiga att lära känna och diskutera. Det är allas uppgift, inte bara lärarnas utan också föräldrarnas och mediernas uppgift.