Ordningsmannen
Jan Björklund.Foto: Henrik Montgomery/SCANPIX
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Alliansregeringen har genomfört och utstakat vägen för många positiva och liberala förändringar. Men det råder inget tvivel om att just reformerna på skolpolitikens område i framtiden kommer att vara något av det som särskilt utmärker innevarande borgerliga mandatperiod.
Förändringarna är av betydelse på flera plan. För varje enskild individ som i det nya systemet ges en reell möjlighet att utvecklas och tillvarata sin fulla potential öppnas oändliga möjligheter. För samhället och för landets möjligheter att överleva i den globala konkurrensen är det en högst essentiell förutsättning för framgång.
När Skolverket 2007 sammanfattade utvecklingen i den svenska skolan var det en dyster läsning: "Under senare år har Sverige tappat position i jämförelse med andra länder. Det finns tydliga indikationer på försämrade elevresultat i läsförståelse, matematik och naturvetenskap". Dessa slutsatser har regeringen och i synnerhet Folkpartiet noga studerat och skapat en politik för att möta.
För föga förvånande är det barn och unga från studieovana hem som drabbats hårdast av decenniers "flumskola" utan ramar och struktur. De unga som inte kan få hjälp hemma som drabbats hårdast när katederundervisningen ersatts av fri planering, egna val och en pedagogik som i sin yttersta konsekvens går ut på att man inte behöver lära sig något alls, så länge man vet var informationen finns att hitta. Den här sortens påhitt i "rättvisans" namn har skapat osäkra individer som saknar förmåga att tänka och handla fritt.
En grupp som tidigt hamnar alltmer snett är pojkarna. Med sämre skolresultat i grundskolan cementeras svårigheter att senare i livet ta sig fram och vidare till högre utbildning. För samtidigt som det går sämre för många pojkar går det betydligt bättre för flickorna som redan nu kommit att dominera de högre prestigefulla utbildningarna. I millimeterrättvisans tidevarv är det lätt att blunda för det problematiska i denna utveckling. Men konsekvenserna av en ny outbildad underklass, med svag förankring i samhället, kan ge upphov till allehanda komplexa problem längre fram.
Skolpolitiken handlar inte bara om skolan och om de elever som för stunden går där. En undermålig, havererad utbildningspolitik har och kommer alltid att slå hårdast mot den som redan befinner sig i underläge. Den som de vänsterorienterade partierna alltid säger sig värna om. Men att inte ställa krav är inte att göra gott. Det är att inte ta ansvar. En skolpolitik som syftar till att säkerställa att Sverige kan bli lika framgångsrikt under 2000-talet som under 1900-talet måste sträva efter att riva hinder och ge alla, oavsett klass och kön, samma möjligheter. Att inte ställa samma krav är lika illa som att inte erbjuda samma rättigheter.