KÖPENHAMN. Efter mer än ett decennium som svensk i Danmark har jag – utan att skryta, det gör man visst inte i Sverige – blivit något av en expert på skillnaderna mellan våra båda länder.
För det är stora skillnader – det kan inte all världens Öresundsbroar ändra på. Och då tänker jag inte främst på språket – det har faktiskt gett mig minst bekymmer. Visst säger man lite retfullt i Sverige att danska barn är de sista i världen att lära sig tala. Helt enkelt för att de inte förstår vad de säger... Men – jag har alltså lärt mig att förstå och tala danska och även om jag aldrig kommer att kunna dölja min svenska accent så är inte språket vardagens stora problem.
Det finns dock en del tillsynes små skillnader som kan skapa en hel del kommunikations- och förståelseproblem. Om jag till exempel skriver en mail till en dansk affärskontakt och inleder med "Hej, Svend" så uppfattas det av mottagaren som överdrivet ungdomligt, smart och tjohejsanaktigt – alltså inte seriöst.
Men när jag i början av min danska tid fick brev från kommunen som inleddes med "Kære (kära) Jöran" tyckte jag det blev väl intimt, omedveten om att formella brev i Damark inleds med just "kære".
Självklart finns det stora skillnader som är historiskt betingade; trots närheten och beroendet är fortfarande misstron mot Tyskland stort bland många danskar. Ockupationen under andra världskriget är inte glömd. Om vi har många så kallade "Norge-historier" i Sverige så har danskarna ett enormt lager med nedsättande vitsar om sina grannar i söder. Just erfarenheterna från krigsåren är säkert en bidragande orsak till den fortfarande rätt stora EU-skepsisen i Danmark.
Sverige och Danmark är också olika när det gäller själva samhällsstrukturen; statsförvaltningen, indelningen i kommuner, regioner, län och landsting, juridiken, kyrkan, skolan... – och inte minst politiken.
Den politiska bilden i Danmark har alltid varit mer brokig än den svenska. Danmark har haft långt fler småpartier, med inflytande. Det beror bland att spärrgränsen för att få plats i parlamentet (folketinget) är så pass låg som 2 procent. I dansk politik eftersträvar man heller inte samförstånd, konsensus, som i Sverige utan istället kompromissar man sig fram.
Den danska statministern har också en suverän rätt att när som helst under en mandatperiod utskriva val – utan att fråga någon annan om lov.
Generellt sätt måste jag också konstatera att det är mer "saft och kraft" i dansk politik. De danska politikerna är många gånger mer färgstarka än de svenska och de är inte så rädda för att göra fel. De "talar ut ur påsen", som man säger här. För mig är en folketingsdebatt ofta en uppvisning i fina ironier, barsk humor, hårda motsättningar och eleganta personangrepp.
Hur kan man förklara detta? Ja, det handlar säkert en del om den så kallade danskheten. Humorn är hela tiden närvarande och används också ofta som vapen. Man ifrågasätter dem som har makten. Det är heller inte någon som ska komma utifrån och säga till en dansk vad han ska göra eller tycka. Det bestämmer han själv.
Myten om att Danmark är fritt och härligt i jämförelse med "förbuds-Sverige" har sin grund i Systembolagets existens. Det har i Danmark alltid ansetts som den ultimativa symbolen på statens inblandning i medborgarnas liv. "Om man inte kan köpa en flaska Gammeldansk klockan fem om morgonen är man inte fri."
Men så mycket mer finns numer inte att stoppa i den svenska förbuds-påsen. Danskarna har i dag vida överträffat Sverige i att producera nya lagar och regler.
Nå, undrar så kanske läsaren, är det inte så längre att danskarna är mer avslappade och obekymrade?
Jo, blir mitt svar. Och det påstår jag med följande som grund: Google har kartlagt vilka frågor som de olika ländernas invånare flitigast ställer på nätet. Danskarna frågar: Hur kysser man? Och svenskarna: Vad är ACTA (ett handelsavtal)?