Original gangsters och osynliga offer
Mörkret i offrets mediaskugga.Foto: Nina Varumo/SCANPIX
Foto: Nina Varumo / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Genom att kontrastera vårt eget måhända händelsfattiga men på det hela taget strävsamma liv mot den hemske förövarens och hans (oftast är det ju en man) gruvliga brott känner vi oss som goda människor. Även om jag kanske är en otrevlig person ibland är jag ju ingen kallblodig mördare.
Dessa faktorer har media insett och marknaden formligen dränks av produkter som på ett eller annat sätt beskriver kriminella och deras brott. Det kan vara TV programmet Efterlyst, veckotidningen Misstänkt eller succéboken Svensk Maffia, skriven av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson. Som en följd av detta har brottslingarna själva börjat inse sitt mediala värde i strålkastarljuset.
På Kriminalvårdens seminarum på Visby Hotell i fredags togs exemplet Dano Acar upp. Acar som är ledare för det kriminella nätverket Original Gansters intervjuades i Uppdrag Granskning under våren 2008. I programmet fick Acar bre ut sig om sitt liv och sin kriminella bana. Hon gör sitt jobb, jag gör mitt, var kommentaren till hur han kände sig när han rånade en postkassörska i Olofstorp några år tidigare.
I ingressen till programmet fanns orden Yrke: Kriminell.
Genom programmet stärktes varumärket Dano Acar och hans organisation Orginal Gangsters. Valet av "jobb" mellan postkassörskans och Danos blir tyvärr alltför lätt för den unga person som befinner sig på glid från det rådande samhälle. Här har journalisterna ett stort ansvar för hur de porträtterar kriminella och deras verksamhet.
Men också brottsoffren måste få komma till tals mer än de gör i dag. Hur kan det komma sig att vi vet allt om Acars uppväxtförhållanden men inte ens namnet på den postkassörska som fick Acars automatvapen uppkört i ansiktet? Inte kan det väl bara bero på att brottsoffer ofta vill förbli anonyma?
Även i politiken glöms ofta brottsoffren bort. Visst är det viktigt att fokusera på att kriminella om möjligt ska återanpassas till samhället men hur väl lyckas samhället egentligen med att återanpassa brottsoffret till ett liv bortom oro och depression som ofta blir följderna av att utsättas för ett brott?
Till syvende og sidst måste vi också gå till oss själva. Vilket ansvar har vi som ser programmet, köper tidningen eller lånar boken för att brottslingens varumärke ökar i värde?