De olympiska vinterspelen i Sotji har inletts. Många följer spelen via tv, men det är inte längre självklart att det går att följa OS för svensken. I de fria tv-kanaler som når hela folket går det nämligen inte att se OS.
I en kamp om vem som var beredd att betala mest blev nämligen Sveriges television snuvade på sändningsrättigheterna till OS i Sotji. Vinnare var MTG, ägare till Viasat. Det betyder att den som vill se OS måste ha kanalerna TV3, TV10 eller Viasats sportkanaler.
När det gäller de stora sändningarna kommer en stor del av svenskarna att kunna ta del av dem, eftersom de kanaler de sänds i ingår i väldigt många kanalpaket. Det är svårt att veta exakt hur många som stängs ute från sändningarna, men uppskattningsvis drygt en miljon svenskar får nöja sig med att följa OS i form av små korta nyhetssnuttar i SVT.
Sveriges Television verkar dock inte riktigt ha förstått att de förlorade budgivningen om sändningsrättigheterna, utan ägnar sig åt ett slags fantomsportsändningar i magasinsformat. Det kunde de lika gärna låta bli. Det finns inget mer meningslöst än sportsändningar utan sport.
Bör det vara en rättighet att i direktsändning följa Sveriges ishockeylandslag ta OS-guld?
Det enkla svaret är nej. Idrotten och Internationella olympiska kommittén har gjort sitt val. För dem är pengarna det viktigaste. SVT har också gjort sitt val. De betalade inte 250 miljoner kronor för rättigheterna till vinter-OS i Sotji och sommar-OS i Rio de Janeiro. Det var klokt – det kan göras många bra program för 250 miljoner kronor.
De stora förlorarna är naturligtvis de tittare som egentligen inte är intresserade av idrott, men gärna följer de där speciella svenska idrottshändelserna – som kampen om ett OS-guld. Men frågan är om inte den som förlorar allra mest på den starka kommersialiseringen är idrotten själv. När de största idrottsevenemangen inte längre blir något som engagerar hela folket, när Sverige inte längre stannar upp när våra idrottsstjärnor tävlar om guld, då blir det också svårare att locka ungdomar till idrotten. Risken är antagligen störst för de mindre sporterna som normalt inte får någon större uppmärksamhet.
Det finns en möjlighet för regeringen att definiera olika evenemang som ska vara tillgängliga brett, för att de har stor betydelse för samhället och som därmed ska sändas i fri tv som en väsentlig del av befolkningen har tillgång till. Enligt ett förslag på en sådan lista från Myndigheten för radio och tv är OS ett av de evenemang som skulle vara tillgängligt i fri tv.
Myndigheten anser dock att det räcker med att 80 procent av befolkningen kan se tv-kanalen och i ”fri tv” räknar de in även de kanaler man betalar ett månadsabonnemang för.
Om det är så att det finns evenemang som är av sådan betydelse att det ska regleras att de ska vara tillgängliga för folket, räcker naturligtvis inte 80 procent. Och då ska man inte heller behöva några abonnemang. Då ska sändningarna naturligtvis sändas i en kanal som är tillgänglig för alla i hela landet, utan särskild betalning utöver den tv-licens som i praktiken är en skatt på tv-innehav.