Fredagens dom mot den norske terroristen Anders Behring Breivik har upprört och förvirrat många. Två terrorbrott och 77 mord renderade honom 21 år i fängelse. Det är Norges längsta straff, men samtidigt är det bara en grund att arbeta vidare från.
Det är teoretiskt möjligt för Breivik att bli frigiven om tio år. Det kommer dock knappast att inträffa. Mer intressant är möjligheten att efter de 21 åren förlänga straffet med fem års förvaring i taget. För detta krävs tekniskt sett att Breivik har en hög återfallsrisk samt att han utgör en fara för samhället. Det verkar sannolikt att dessa kriterier kommer anses vara uppfyllda under resten av hans liv. Det går dock inte att veta säkert om Breivik kommer att spendera sina återstående dagar inspärrad eller ej. Allt som med säkerhet går att uttala sig om nu är att han förtjänar det.
Norge har inget livstidsstraff, det har vi i Sverige. Med viss frekvens återkommer argumentet att det bör avskaffas och att vi enbart ska ha tidsbestämda straff i svensk rätt. Att det är en dålig idé är en underdrift, vilket det norska fallet tydligt visar. Det finns brottslingar vars handlingar är sådana att de har diskvalificerat sig från vidare samröre med samhället. Samhället måste kunna garantera att dessa människor kommer att hållas inlåsta och därmed på behörigt avstånd från resten av mänskligheten.
Det måste gå att förvissa allmänheten om att vissa människor aldrig igen ska vandra på samma gator som alla andra. Breivik lär inte göra det, men det är inte säkert och ger upphov till onödigt lidande och oro.
Problemet med det svenska livstidsstraffet har framför allt varit att det närmast regelmässigt omvandlades till tidsbestämda straff. Det var ett dåligt system som urholkade förtroendet för det svenska rättsväsendet. Om det inte ansågs att dessa brottslingar skulle sitta inspärrade hela livet borde rätten ha getts möjlighet att döma ut andra straff.
Utöver bristen på livstidsstraff i Norge har frånvaron av kumulativa straff upprört många. 21 år för 77 mord, är det verkligen rimligt? Det är knappt hundra dagar i fängelse för varje offer. Precis som i Sverige bedöms inte morden som separata handlingar vars straff läggs på varandra. Motpolen till det nordiska systemet är det anglosaxiska, som moralsäkra svenskar ofta och gärna rasar mot. Det gäller inte minst att man där lägger ihop straffen för de begångna brotten.
Resultatet är domar där straff på flera livstider döms ut, vilket hånfullt bespottas av vänstervänner i Europa. Förtjänsten med det amerikanska rättsväsendet är dock att den inte som här betraktar förövarna som offer utan håller dem ansvariga för sina handlingar - även om de råkar vara många. Men skulle inte många norrmän sova bättre om de visste att Breivik aldrig kommer att kunna skada någon annan. Skulle inte vi ha gjort det om det hade gällt oss?