Saif al-Islam, son till Muammar Gaddafi, har bestämt sig, han vill åtalas vid den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Han var i praktiken premiärminister i Libyen och en sannolik efterträdare till sin far. Tycka vad man vill om honom och hans önskemål som beror mer på opportunism än en känsla för rättvisa, men han bör få sin vilja igenom.
Forna diktatorer och krigsherrar kan normalt se fram mot en av två sorters rättegångar på hemmaplan. Antingen en väldigt välvillig som friar den åtalade, vanligtvis reserverat för dem som krigat mot andra folk än det egna, eller en synnerligen negativ som ska ge ett sken av rättvisa före den inplanerade avrättningen.
Saif al-Islam inser att det är den senaste sorten som väntar honom. Hade han trott på det första alternativet hade han fortfarande talat om den internationella brottmålsdomstolen som ett uttryck för västvärldens koloniala förtryck av Libyen, Afrika och afrikaner.
Den internationella brottmålsdomstolen bör göra vad den kan för att Saif al-Islam inte ska ställas inför rätta i Libyen.
Dels har landet inte än ett rättsväsende av tillfredsställande självständighet efter sin långa tid av diktatur, dels bör värdet av den juridiska processen inte underskattas. Den klarlägger förhållanden och tydliggör var skuld ska läggas och för vad.
Somliga människor synes dock kunna förklara allt som sker utanför Europa och Nordafrika med hjälp av kolonialism. Domen mot Charles Taylor är ett exempel på detta.
Specialdomstolen för Sierra Leone, som i april dömde Liberias förre president till ett 50 år i fängelse, instiftades efter att grannlandet Sierra Leones president i juni 2000 skrev ett brev till FN:s generalsekreterare och bad det internationella samfundet att ställa förövarna från konflikten i landet inför rätta.
Det var bra gjort. Sierra Leones rättsystem var inte i stånd att kunna genomföra rättvisa rättegångar för dessa människor. Det kräver institutioner av tyngd, med stor integritet och juridisk tradition.
Ändå beskrivs domen mot Taylor av många, bland dem ansedda tidskriften New African, som ett uttryck för amerikansk kolonialism. Det är märkligt.
Kritiken mot exempelvis den internationella brottmålsdomstolen levereras primärt av dem som själva är rädda att tvingas träda inför skranket. De gångerna är kritiken förståelig, om än inte heller då rättfärdigad.
Man bör också erinra sig dels att dessa domstolar har stöd av stora delar av världen, inte bara den västliga, dels att den moderna historien för dessa internationella domstolar och tribunaler är Nürnbergrättegångarna. Då var behovet av internationell juridisk intervention störst i Tyskland, och för den delen Japan, medan behoven idag ser annorlunda ut.
Inget land är särskilt suget på att lägga sig i Afrikas affärer. Det är otacksamt och kostnadskrävande. Men ibland måste det göras. Det handlar inte om kolonialism utan om moral.
Västvärlden skulle sannolikt vara väldigt nöjda om behovet att ingripa inte fanns. Men då krävs det att länderna själva agerar och gör det med lagboken som vägvisare.